Tjustbor

Ögonvittnesskildring från när pesten kom till Kalmar 1710

Postat den 18 december, 2013 av Carina

Dagen efter mitt förra inlägg om pesten i Kalmar Län, hittade jag en liten skrift på Kupan i Västervik . ”Meddelanden från Kalmar Läns fornminnesförening” nr IV år 1904 för 5:- . Jag bläddrade lite på måfå i den tunna skriften och hittade artikeln ”Pesten i Kalmartrakten 1710-1711 av Fabian Baehrendtz ! Ibland är det verkligen konstigt med slumpen !

Nedan bild föreställande Kalmar år 1700, från Wikimedia Commons

Där återges historien om de tre flickorna, som fick pesten av lakan som använts till bårlakan. Det är brodern till de tre flickorna, studenten och sedermera kyrkoherden i Vissefjärda Karl Beckstadius som berättar: ”Anno 1710 vid begynnelsen av september månad ankom i Kalmar sund kronoskeppet Halland—, på vilket över- skepparen Anders Klockare, som under vägen varit uppe i Stockholm, därest pesten några månader tillförne antänd var, samt underskeppare Erik Kruskopp sjuke lågo.

Ovan: The Game of Lotto av Charles Joshua Chaplin från Wikipedia.

Desse bägge skeppare uppfördes sjuke i staden till stadsfiskalen Peter Tingbergs änka, hustru Brita Andersdotter, som var vårt tjänstehjon Malin Jakobsdotters styvmoder, boende på Udden vid den stora gatan, därest desse bägge skeppare avledo den 4 september.

Nedan: Ur Kalmar dödbok sept 1710, Anders Klockare och Erik Kruskopps dödnotiser.

Denna fattiga änka hade inga lakan till att efter vanligheten hänga öfver liken, varför begärde denna hennes styvdotter bemälte Malin, av min kära moder att till den ändan några lakan få låna, som hon ock strax bekom. Några dagar därefter, när hon dem otvättade hembar, hof (hävde, min anm) hon dem i en slagbänk, därest de tre mina yngsta systrar lågo och sovo om morgonen vid pass kl 6, vilka ock en tid därefter begynte sjukna och flera med sig smitta, så att inom 29 dagar åtta personer av denna farliga smittosot i vårt hus undanryckte blevo.

Här kan man läsa i Kalmar dödbok hur Nils Carlsson Beckstadius dotter Maria dött 30/9, den 2/10 dog Nils Carlsson Beckstadius och hans dotter Elisabeth, den 4/10 dog hans hustru Elisabeth Törning och deras dotter Christina alla i ”den smitto- samma pestilensia”

Emellertid då icke allenast ovannämnda änka den 18 september var död bliven, utan ock åtskilliga andra, som under denna tid, de tvenne skepparne sjuke eller döde lågo, i hennes hus varit, strax därefter avled och man visshet hade om pestens grasserande i Stockholm, blev efter magistratens befallning bemälda änkas hus tillspikat. Icke desto mindre ville man än i Kalmar icke väl tro , att pesten hade där tagit sin bedrövliga begynnelse, förrän han mina kära föräldrars hus angrep och där så ynkeligen grasserade. Vårt hus blev då tecknat med ett vitt kors öfver porten och vakt därvid utställd.”

Berättat och nedtecknat av studenten Karl Beckstadius. Bilden ovan till hö: ” A Student” av Jean-Baptiste Greuze Nedan: Kalmar Domkyrka (från Wikipedia)

Nils Carlsson Beckstadius (Bechstadius) föddes 1656 i Kalmar där hans far var stadsklockare. Nils var cantor scholæ, domkyrkokantor i Kalmar. Gift med Elisabet Törning.

Karl Beckstadius (Bechstadius) född 1690 i Kalmar, var student i Uppsala 1706, fil mag 1716, prästvigd 1718 i Kalmar på kallelse av amiral C H Wachmeister; predikant vid slup-roddarregementet 1718 samt notarie vid amiralitetskonsistorium; tjänstgjorde 1719 på den eskader av 9 örlogsskepp, som skulle hindra ryssarnas anfall på de svenska kusterna. Amiralitetspastor 1719, kyrkoherde i Vissefjärda 1729, prost 1732, kyrkoherde i Madesjö 1739, riksdagsman 1734; † före tillträdet 1739 i Vissefjärda 49 år gammal. Gift med kyrkoherdedottern Ingeborg Melin. (Källa adelsvapen.com)

Kronoskeppet Halland, bestyckat med 56 kanoner, var ett svenskt linjeskepp, byggt 1682 av Terner i Kalmar; deltog i expeditionen mot Danmark 1700 samt i 1719–21 års Stockholmseskader. Sänkt 1722 utanför Djurgården mot Fjäderholmarna. (Källa Wikipedia)

Publicerat i Kalmar Län, Sjukdomar | Kommentarer inaktiverade

Pestens härjningar i Östergötland och Kalmar län under åren 1710 – 1711

Postat den 16 december, 2013 av Carina

Den senaste stora pestepidemin hemsökte Sverige 1710 till 1713. Pesten kom med båt till Sverige från Livland och Finland. Dödligheten var mycket hög. De fattiga drabbades alltid värst, eftersom de hade mindre möjlighet att hålla hygien, och vistades ofta i närhet av råttor och deras loppor. Pesten drabbade främst de större städerna. Det har uppskattats att nära en tredjedel av Stockholms, Göteborgs och Malmös invånare dog. Samtliga samhällsklasser drabbades, och i synnerhet barnen led pestdöden. Man hade uppfattningen att pesten spreds av hundar, svin och katter varför dessa avlivades i stor utsträckning. Kungafamiljen och ämbetsverken flydde till Falun och Sala i tron att svavelångor skulle minska risken för smitta.” Källa Wikipedia

Förordning av november 1710: Bestämmelse för hela riket: ”När någon utav denne farsoten genom döden avlider, måste den döde av de därtill utsedda genast, utan någon svepning eller ringaste andra ceremonier, gravöl, process, bårkläde eller annat slikt, skaffas till jorden utom staden och på landet i närmaste avsides backe och där tillika med sine gång- och sängkläder djupt i jorden nedgrävas och med jord övertäckas. Bild till vä Kristdala kyrka.

Nedan en bild från Skänninge år 1700 från Wikimedia Commons.

Till en socken i närheten av Norrköping fördes smittan genom själve klockaren, som varit inne i staden och begravt sin i pesten avlidna syster samt trots provinsialläkarens varningar tagit den dödas kvarlåtenskap med sig hem. Förhållandevis värst hemsökt bland Östergötlands städer synes Skänninge ha varit, där 500 personer av 700 avledo i pest.

Till S:t Annae kapellförsamling i Östergötlands skärgård kom eländet genom en »fiskeköparepiga» från Stockholm. Det spred sig från ö till ö och kostade nästan halva socknens befolkning livet. Härute i havsbandet fanns naturligtvis ingen läkare. Den enda sjukhjälp, som bestods, var att klockaren ibland slog åder. Ovan th : Gamla kyrkporten i S:ta Gertruds kyrka i Västervik.

Än i dag bevarar folket här ute i skärgården i minnet de platser, som användes till pestkyrko-gårdar….

…I Kalmar ser man precis, hur det gick till, att pesten kom in i staden. Två skeppare, som varit i Stockholm och blivit smittade, fördes upp i staden och avledo i sitt kvarter den 4 september. Värdinnan, en fattig änka, lånade av en granne två lakan att breda över liken och återlämnade dem otvättade, varefter de lades undan i en slagbänk, där tre flickor hade sin sovplats. Flickorna sjuknade först, sedan de andra, som bodde i huset, och inom en månad hade åtta av dem avlidit. De dödas kläder och bohag skiftades mellan arvingarna, och sjukdomen spreds åt olika håll.

Kalmar län hörde till de svårast hemsökta landsändarna, vilket nog får tillskrivas den myckna sjöfarten och den slappa bevakningen vid Kalmar sjötull, där tullnären lät fartyg passera ut och in utan någon kontroll. Bilden ovan föreställande Kalmar år 1700 från Wikipedia.

Även Öland led mycket av pesten, och lik av farsotens offer anträffades både på vägar och i skogar, »på vagnar liggande. Sedan ett offer i någon by fallit för smittan, skonades intet hus», tillägges det i en samtida skildring. Det sägs, att befolkningen under denna tid minskats med nära hälften, en uppgift, som dock sannolikt är överdriven.

Men man har icke tillfälle att kontrollera den, eftersom så många präster avled och en mängd kyrkböcker följaktligen sakna anteckningar från denna tid.

Prästerna skördades av farsoten under sitt arbete på att trösta och hjälpa de sjuka, för vilka de även måste träda i läkares ställe. Ty varken här eller i Kalmar län fanns någon läkare att tillgå. Det var prästmännen, som fingo öppna bölder, slå åder och genom sin örtkunskap söka ersätta bristen på både apotekare och läkemedel…”

Text från Svenska folkets underbara öden. Bilder på gravstenar och krucifix från Västervik.

Publicerat i Båtar och skärgård, Kalmar Län, Östergötland, Sjukdomar | Kommentarer inaktiverade

Grenadjären Anders Ram i Lilla Rumma – ”duglig och kraftfull krigare”

Postat den 3 december, 2013 av Carina

Anders Ram föddes som Anders Larsson år 1767 i Ringsfall, Odensvi. Hans föräldrar var smeden Lars Hansson och Catharina Uddesdotter. När han var fyra år flyttade familjen från Odensvi till Mossebo under Kiltebo i Hallingebergs socken. Där bodde en morbror till Anders.

14 september 1787, när Anders var 20 år blev han antagen som soldat nr 27 i Överstelöjtnantens kompani av Kalmar Regemente. Han efterträdde soldaten Johan Samuelsson Rummel, som dött i maj. Soldattorpet hette Lilla Rumma, och som soldat fick han heta Anders Ram. Ett halvår senare, 24/3 1788 gifte han sig med pigan Stina Hindrichsdotter från Målen.

Samma år fick den nygifte Anders gå ut i krig. ”Svensk-ryska kriget även kallat Gustav III:s ryska krig utspelades 1788-1790 efter att Sveriges kung Gustav III anfallit Ryssland i hopp om att återta förlorat område, och att hejda den ryska inblandningen i Sveriges inre angelägenheter. Kriget slutade oavgjort, bland annat på grund av myteri av vissa höga svenska officerare, det så kallade Anjalaförbundet. Fred slöts i Värälä 1790 utan gränsjusteringar.”

Bilden ovan visar ryska grenadjärer 1762. Bild från Wikipedia. Bilden tv visar bulletin om fredstraktaten. Bild från Wikipedia.

Kalmar regemente tjänstgjorde ombord på örlogsflottan och regementet deltog i slaget vid Hogland den 17 juli 1788, slaget vid Ölands södra udde den 26 juli 1789 och dessutom i Reval den 13 maj 1789, i Viborgska gatloppet den 3 juli 1790 och i Svensksund 9 juli 1790. Nedan: Hogland, bild från Wikipedia.

”Sjöslaget vid Hogland utkämpades den 17 juli 1788 då de svenska och ryska flottorna under sex timmar stred hårt vid ön Hoglands norra sida. Den nybyggda svenska flottan leddes av den yngre brodern till den svenske kungen Gustav III, hertig Karl av Södermanland.

I slaget dödades 300 svenskar och 600 ryssar. Den ryska flottan var större till numerären men det svenska artilleriet var överlägset. Striden kom att bli oavgjord eftersom de båda flottornas fördelar utjämnade oddsen.

En av de främsta orsakerna till varför svenskarna inte kunde avgöra slaget var att man började få brist på ammunition. Efter slaget drog sig den svenska flottan tillbaka till Sveaborg (bilderna ovan och till vä ) och stannade kvar där tills kampanjens slut.”Text från Wikipedia.

I Anders dödnotis år 1843 har prästen skrivit att han ”varit i krigstjänst och bevistat 1788 år fälttåg” , så jag antar att han troligen var med i slaget vid Hogland. I generalmönsterrullorna för Kalmar Regemente står ingenting om vilka fälttåg han varit med på.

19/10 1789 föddes sonen Anders, så jag antar också att Anders Ram var hemma i Hallingeberg i början av år 1789. Tyvärr vände Anders Rams tur – han hade klarat livhanken i kriget mot Ryssland, men 5 januari 1790 blev han änkling. Hans 19-åriga hustru dog av rötfeber, vilket ev kan vara fläcktyfus. Den 4/2 dog hans lille son Anders 3 månader gammal i samma sjukdom.

Anders Ram gifte om sig i november med pigan Catharina Jönsdotter från Rumma. De fick barnen Petter född 1792, död 8 dagar gammal av okänd barnsjukdom, Anna Christina född 1793, död 5 månader gammal av svår blodböld, Anna Catharina född 1795, död 9 månader gammal, Anders född 1797, Anna Catharina född 1801, död i barnsäng 26 år gammal, Jöns Peter född 1803, död av vattusot 9 år gammal, Lars Magnus född 1806, Maja Lisa född 1812, Christina född 1815. Anders Rams fyra första barn dog som spädbarn. Anders född 1797 blev anfader till min farmor.

1793 kallas han i Hallingebergs dopbok för grenadieur. 1803 erhöll Anders avsked. När han slutar är han vice korpral, och hade tjänstgjort i 16 år. Jag vet inte orsaken till hans avsked, men ”1803 förklarade England krig mot Frankrike. Bakom denna krigsförklaring låg att England inte ville låta sig utmanas som den dominerande kolonialmakten. Eftersom det var omöjligt för England att ensamma slå Frankrike, behövde man få bundsförvanter. Många länder var motvilliga till att ingå i en koalition mot Napoleon, men det avgörande blev att Napoleon i maj 1805 lät kröna sig till kung av Italien. Ryssland hade redan i april 1805 gjort gemensam sak med britterna, och i augusti samma år trädde Österrike och Sverige in i koalitionen. Källa Wikipedia. Det sk Pommerska kriget pågick mellan 1805-1807. Bilden ovan visar Svenska Pommern 1812, från Wikimedia Commons.

Det var nog klokt av Anders att se till att få avsked, för i 1806 års generalmönsterrulla för Kalmar Regemente ser man att alla hans gamla regementskamrater är kommenderade till Pommern.

Anders Ram brukade svärfaderns 1/4-del av Lilla Rumma fram till 1806. Sedan flyttade han till Dynestad, och hans son Anders Andersson Rahm tog senare över gården. Sedan den gamle grenadjären blivit änkling 1835 bodde han ”inhyses” hos sonen och dennes familj.

1843 dog Anders Ram av lungsot. Prästen skrev i dödboken: Anders Ram från Dynestad Född i Odensvi d 28 Febr 1767. Föräldrarna voro smeden Lars Udd och dess hustru Carin Persdotter i Ringsfall i Odensvi socken. Varit i krigstjänst och bevistat 1788 års fälttåg. Brukare i 30 år under stränga husbönder. Duglig och kraftfull krigare och jordbrukare, redbar och allvarlig. Hade 9 barn och 13 barnbarn. Begravd den 29 October”

Samma år sjösattes Sveriges första propellerdrivna ångfartyg vid Motala verkstad – det levererades året därpå till ryske kejsaren. Den ”moderna tiden” var på intågande…. Bilden ovan till vä visar Stensjö by, men ger en uppfattning om byggnaderna i en småländsk by förr.

Publicerat i Hallingeberg, Odensvi, Släkten Olofsson, Soldater | Kommentarer inaktiverade

Konstnären Gottfrid Kallstenius från Västervik

Postat den 2 december, 2013 av Carina

”Gottfrid Samuel Nikolaus Kallstenius, född 13 juli 1861 i Västervik, död den 26 maj 1943, var en svensk konstnär. Han var bror till zoologen Evald Kallstenius och kusin till filologen Gottfrid Kallstenius.

Kallstenius studerade vid Konstakademien och i utlandet. Han blev efter fleråriga studier i ämnet i Italien 1903 lärare i dekorativ konst vid Konsthögskolan och var 1910-16 extraordinarie professor där.Som målare övergick han tidigt från realism till stämningsmåleri och hittade sedan en svenskt romantisk ton, ofta med solnedgångar och solbelysta kustlandskap.

Han utförde flera monumentala målningar, ibland med religiösa motiv, exempelvis en altartavla i Västervik och väggmålningar i Rederi AB Nordstjernans hus. Bland hans målningar märks De sista träden och Efter solnedgång (båda på Göteborgs konstmuseum) samt Småland (Nationalmuseum).

Kallstenius framträdde även som författare av handböcker i oljemålning, Oljemåleriet, färgstoff och bindämnen (1913) följd av Handbok i oljemålning (1915, 3:e upplagan 1925) men verkade även inom andra områden med Dikter och hugskott (1917), Ur gamla papper (1923) samt Konsten, dess väsen och betydelse (1931).

Gottfrid Kallstenius var gift med konstnären Gerda Roosval-Kallstenius. En son är Evald Kallstenius, också konstnär. Makarna Kallstenius uppförde en magnifik villa på Krokvägen 1B i Storängen, Nacka, som ritats av arkitekten Gustaf Petterson där de bodde livet ut.” Text och bilder från Wikipedia.

Läs mer på Svenskt biografiskt lexikon.

Se Gottfrid Kallstenius målningar.

Åsa Frosterud Jägerhorn i Västervik har skrivit en fin bok om Gottfrid Kallstenius ”Gottfrid Kallstenius – I tusen tallars skugga”

Du kan läsa en recension av boken i artikeln ”Fem års spaning efter Gottfrid Kallstenius är över” av Bengt Faleij i Västerviks-Tidningen 1/12 2010. Bengt Faleij skriver i sin artikeln bl a: ”Det var många gånger en svår och hård väg för att få smör och bröd på bordet till en växande familj. Under en period var han mer eller mindre anställd av affärsmannen Axel Ax:son Johnson för att föreviga hans imperium.

Men livet var också studier och undervisning vid Akademin, konstnärsstrider, långa och produktiva arbetsperioder på hemmaplan och utomlands, som dagligen avbröts med några timmar vid flygeln.

Kallstenius var en mångsidig man. Han skrev också; både poesi och facklitteratur. Somrarna vid Månbacken i Källvik var centrala för hans konst.

Månbacken blev för familjen Kallstenius vad Sundborn var för Carl Larssons. Men Gottfrid Kallstenius brottades också med den livslånga sorgen efter brodern Evald, som försvann med Björlingexpedition 1892 i ishavets eviga mörker på väg – kanske – mot Ellesmere Land. ”

Text från artikeln ”Fem års spaning efter Gottfrid Kallstenius är över” av Bengt Faleij i Västerviks-Tidningen 1/12 2010. Gravstensbilder privata, hör ej till VT:s artikel. Jag är inte släkt med familjen Kallstenius.

Publicerat i Kända Västerviksbor, Kyrkogårdar, Västervik | Kommentarer inaktiverade

Båtskeppare Gustaf Fredrik Wickholm

Postat den 23 november, 2013 av Carina

Gustaf Fredrik Wickholm var son till vagnmakare Anders Eric Wickholm och Lena Greta Persdotter, och sonson till betjänten och krögaren Anders Wikholm och Maria Ericsdotter i Locknevi. Gustaf Fredrik föddes 1819 i Vimmerby stad (ovan). Jag har skrivit om föräldrarna och farföräldrarna i tidigare inlägg.

Gustaf Fredrik gifte 1848 sig med sjömans-dottern Hedvig Christina Schröder , dotter till Västerviks-sjömannen Carl Magnus Schröder och Stina Lotta Rydman. Bilden th visar Västervik.

De fick barnen Carl Gustaf Magnus Wickholm 1849, Thecla Christina Charlotta Wickholm född 1851 och Edvard Fredrik Samuel Wickholm född 1854. 1850 flyttade familjen till Rådhusgatan 12, och 1852 till Östra kyrkogatan 8. De hade en period vård av fosterdottern Josephina Amalia Andersdotter född 1842, dotter till en ensamstående piga. Likaså bodde hos dem en period det utackorderade fattigvårdsbarnet Hjalmar Frans Oscar Lind född 1832.

Gustaf Fredrik var skeppare. Att det kunde gå vilt till bland sjöfolk, och att skeppare och kaptener var tvungna att kunna försvara sig ser man i nedan-stående tidningsnotis från tidningen Folkets Röst 9/6 1852.

Där har en skeppare Gustaf Fredrik Wickholm blivit misshandlad med en hökrok av matrosen Johan Olsson, och båda har hamnat inför Polismästaren. Bilden ovan visar Röda Bodarne, som var en kajplats i Stockholm, bilden från Wikipedia.

Det verkar troligt att det är skeppare Gustaf Fredrik Wickholm från Västervik, även om möjligheten finns att det kan vara en annan skeppare med samma namn. Till höger en bild från Röda bodarnes torg.

Året efter, 1853, avled Gustaf Fredrik Wickholm den 13 december 1853 av vattusot, bara 34 år gammal. De bodde då på Östra Kyrkogatan 8 (bilden tv).

Hedvig blev änka med två barn och väntade det tredje. Den yngste sonen föddes fem månader efter hans död. 1854 flyttade änkan och barnen till Östra Kyrkogatan 9, 1858 flyttade de tillbaka till Östra Kyrkogatan 8.

Senare flyttar de till Norra Qvarteret 37. Sonen Carl Gustaf Wickholm blev bokhållare och flyttade till Arvika 1878. 1884 bodde han i Östra Husby, 1888 bodde han i Lessebo, 1890 var han gift handlare i Kosta Glasbruk och Sågverk. (bilden nedan från 1890, Wikipedia )

File:Norrmalmstorg 1900talet ugglan.jpg

Dottern Thecla flyttade till Stockholm 1877 och började arbeta i familj som piga.

1890 var hon kaféidkerska, gift och hade barn. Bilden tv visar Norrmalmstorg 1900.

Sonen Edvard Fredrik Samuel skrevs in på sjömanshuset 1871. Han började som kock och slutade som kapten, och arbetade till sjöss i över 50 år. Han seglade med många kända Västerviks-skepp som tex Condor, Indien och Imes. Mer om honom blir det i nästa inlägg.

Modern Hedvig flyttade 1885 till Norra Qvarteret 36, 1886 till Västra Qvarteret 76 (hörnet Östra Kyrkogatan-Hospitalsgatan) Från 1856 till 1888 står det för Hedvig Christina Schröder i husförhörslängderna ”Utfattig”. Hon dog i Västervik 1908 på 6 dagar när 95 år gammal. Hon överlevde sin make i nästan 55 år. Bilden nedan: Västervik.

Publicerat i Sjöfolk, Västervik | Kommentarer inaktiverade

Västerviks Nya Kyrkogård 100 år den 23 november

Postat den 23 november, 2013 av Carina

”Omkring 1910 påbörjades en diskussion om anläggande av en ny kyrkogård i Västervik, då den gamla ansågs för trång. Olika lämpliga platser föreslogs. År 1911 beslutade kyrkostämman att den nya begravningsplatsen skulle anläggas söder om vägen mellan Karstorp och Örserum, sydost om Västerviks stad.

Den 23 november 1913 invigdes Nya kyrkogården. År 1913 inköptes också en tomt i Örbäcken vid begravningsplatsen för uppförande av ”bostadslägenhet med uthus för dödgrävaren och tillsyningsmannen”. Huset finns ännu bevarat intill kyrkogården i nordväst vid Hornsvägen, men avyttrades från församlingens ägo 1954.

Exakt hur 1913 års begravningsplats var utformad är oklart. Redan 1920 behövdes större ytor för begravningar och en utvidgning skedde i söder och öster. Vid samma tid byggdes också redskapsbodar och likbod.

Två år senare uppfördes det Gamla begravningskapellet, ritat av Albert Flink, Stockholm. Detta brukades för begravnings-ceremonier fram till 1982 då S:ta Maria kapell uppfördes.År 1932 inköptes ett större område dels från Vassbäck i söder, dels från Västerviks stad. Kyrkogården utvidgades därmed ytterligare i söder och öster. På 1970-talet byggdes kontor samt personal- och maskinlokaler öster om begravningsplatsens östra avgränsning. Klockstapeln invigdes 1970 och 1979 anlades den första minneslunden i anslutning till denna.

Den senaste utvidgningen genomfördes 1982 då området utökades markant i söder och väster med områden för såväl kistbegravningar som urnbegravningar. Då anlades också en andra minneslund. Vid samma tid uppfördes S:ta Maria kapell i det sydvästra området. Kapellet är ritat av Lennart Arfwidsson, Västervik. Nyligen har ett område i väster iordningställts för kombinerad urn- och asklund.” Texten kommer från Västerviks församlings hemsida. Bilder privata, tagna på Alla Helgons Dag 2013. Läs mer.

Publicerat i Kyrkogårdar, Västervik | Kommentarer inaktiverade

Vagnmakaren Anders Erik Wickholm

Postat den 20 november, 2013 av Carina

Anders Erik Wickholm var son till betjänten, krögaren och mjölnaren Anders Wikholm och Maria Ericsdotter, och föddes i Fogelså, Locknevi år 1785. Jag har skrivit om familjen i ett tidigare inlägg.

Enligt husförhörslängden 1796-1805 läste han väl i bok. Han flyttade till Stockholm 1801 och gick i lära till ställmakare (vagnmakare). Efter det flyttade han till Vimmerby. Där gifte han sig 1809 med Lena Greta Persdotter född 1789 i Locknevi. Bild tv o nedan från Wikipedia.

”Att vagnmakaren ensam icke kan vara i stånd att färdigbygga en täckvagn eller annat finare åkdon, inser man lätt, om man något tänker efter, vilken mängd olika slags arbeten som därvid måste förekomma. Mestadels är han endast träarbetare och kan vanligen icke åstadkomma stort annat än vanliga arbetsvagnar, vagnsunderreden eller dylikt. Dock även därtill behöver han hjälp, nämligen av smeden. Är det fråga om ett bättre åkdon, så måste han till sitt biträde anlita ett helt sällskap, medarbetare av olika yrken, såsom grovsmed, snickare, sadelmakare, låssmed, svarvare, glasmästare, snörmakare, målare, lackerare, ja kanske till och med förgyllare och ornamentsbildhuggare om det ska vara riktigt fint” ” Text ur Arbetets Bok 1887.

Familjen bodde i Huset nr 15 i Vimmerby från 1810 till 1819, då de flyttade till Toverums Bruk i Locknevi. Där är han enligt husförhörslängden arbetare. Nedan en bild på Toverums säteri, från Wikipedia.

1822 flyttar familjen till Locknevi säteri.

”Öfverstelöjtnanten och riddaren af Svärdsorden Staffan Klingspor, illa bleserad i slaget vid Helsingborg, död 1766, har med stor kostnad ånyo och prydligt uppbygdt detta säteri ofvanför den gamla åbyggnaden och anlagt en stor trädgård. Säteriet kom med dennes dotter till assessor Axel Rothlieb, som dog här 1778. Sonen, major Fredrik Henrik Rothlieb, skall äfven betydligt förbättrat stället.” Källa Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon över Sverige.

1826 flyttade familjen till Gelbjutaregården i Västervik, nuvarande Fabriksgatan 8. Där bodde senare även en annan gren av släkten, min mormors familj Teurneau.

Anders Erik Wickholm och Lena Greta Persdotter fick barnen Ulrica Sophia Wickholm, född 1814, Albertina Wikholm född 1817, Gustaf Fredrik Wikholm född 1819, Carl Eric Wickholm född 1821 och Sixten Fridolph född 1824, död 1845 i vattusot, samt Josephina Wilhelmina Wikholm född 1827.

År 1827 flyttade familjen till ”Långfarsta” Fabriksgatan 10. (bilden till vänster)

Där dog Anders Erik Wikholm av nervfeber (tyfus) år 1828, 43 år gammal.

Samma år flyttade änkan och barnen till Kapten Banks gård på Norra Qvarteret 37. Lena Greta blev ensam försörjare till en barnaskara på 6 barn i åldrarna 14, 11, 9, 7, 4 och 1 år. Sonen Carl Eric flyttade till Stockholm 1836, döttrarna Albertina och Ulrica Sophia flyttar hemifrån 1838. Familjen flyttade tillbaka ”Långfarsta”, och därifrån 1840 till Nygatan 8.

Sonen Gustaf Fredric kallas nu Båtförare i husförhörslängden. 1841 flyttade familjen till Bredgatan 22, Gustaf Fredrik kallas Båtskeppare och brodern Carl Eric är sjöman ”med Capten Fogelmarck”. Josephina flyttar till Stockholm 1843, men återkom året efter, då familjen flyttade till Hamngatan 22. Där träffade Gustaf Fredrik sin tillkommande, sjömansdottern Hedvig Christina Schröder.

Änkan Lena Greta och barnen Carl Eric och Josephina flyttade tillbaka till Nygatan 8 år 1846, och året därefter till Östra qvarteret 111, tredje Båtsmansstugan på höger hand (bilden till höger).

Josephina gifte sig 1850 med sjömannen Jonas Torstensson Törnqvist. De fick tre barn. Vad som hände Jonas vet jag inte, men familjens öde blev tragiskt.

Josephina blev änka och bodde med de bägge sönerna som var sjömän. Den ene drunknade i dec 1880, 27 år gammal, den andre dog i lunginflammation året efter 25 år gammal. Dottern dog ogift.

1850 flyttade flyttade Lena Greta till Båtsmansgatan 23 (bilden ovan) Om sonen Carl Eric står det ”rymd 1846”. Han hade tydligen rymt från sitt skepp, något som inte alls var ovanligt.

Västervik var en viktig sjöfartsstad och Västerviks-skeppen gick i fraktfart mellan främmande länder. I åratal gick de från hamn till hamn, och när de till slut efter åratals bortavaro kom hem till Västervik, kunde stora delar av besättningen vara utbytt – döda eller ”rymda”. Vi vet inte om Carl Erik någonsin hörde av sig hem till sin mor.

Ovan ses skonaren Albert på en tavla från 1845. Den fördes av kapten Fogelmark. 1850 råkade skonaren ut för skeppsbrott utanför Schleswig. Västerviks Veckoblad skrev: ”Efter att ha tillbragt en hel månads tid i Nordsjön under konträra stormar, köld och snöyra, och äntligen nära inloppet till sin destination, blev han överfallen av en förfärligt svår sydväst à västlig storm, som slet seglen i stycken, varefter kaptenen, seende fartyget urståndsatt att klarera den ej långt avlägsna kusten, resolverade kapa båda masterna överbord och bringa upp till ankars, för att i händelse av stormens avtagande möjligen kunna frälsa skepp och last. Men istället fördubblades stormens raseri på andra dygnet i förening med en fasansfull bränning inpå detta grunda vatten. Och sedan först ena ankarkättingen sprungit och det andra ankaret ej höll fast, kastades fartyget under förfärliga, söndervräkande stötningar upp på den sk Seasandsbanken”. Besättningen räddades dock. Det kan hända att Carl Erik Wickholm tidigare seglat med kapten Fogelmark på skonaren Albert, men i skrivande stund vet jag inte vilka fartyg han seglade på.

Änkan Lena Greta bodde sedan i tur och ordning på Nygatan 15 (1852) , (bilden ovan), Strömsgatan 13 (1856) , Östra Kyrkogatan 8 (1857) (bilden till vänster), Östra Qvarteret 112 (andra Båtsmans-stugan på höger hand år 1860), bilden nedan.

1861 flyttade hon till Båtsmans- gatan 5. Där står det antecknat att hon är ”fattighjon”, och där dog hon 1872, 85 år gammal, 44 år efter sin make. Familjen hade då bott på 15 ställen sedan de kom till Västervik.

Troligen är Lena Greta Persdotter begravd på Västerviks Gamla Kyrkogård, som på 1800-talet var den nya kyrkogården. Jag vet dock inte hur länge begravningar gjordes på kyrkogården runt S:ta Gertruds kyrka. Släktforskningen om släkten Wickholm är till stora delar gjord av Yngve Teurneau 1978, och sedan kompletterad 2013.

Publicerat i Hantverkare, Locknevi, Släkten Teurneau, Västervik | Kommentarer inaktiverade

Anders Wikholm från Locknevi – betjänt, krögare, mjölnare och torpare – anfader till släkten Wickholm

Postat den 19 november, 2013 av Carina

I min lilla serie Tjustbor på Västerviks Gamla kyrkogård börjar jag med en oansenlig gravsten, eftersom det är släktingar till min mormor. Det handlar om släkten Wickholm.

Den förste kände Wickholm i min släkt var Anders Wikholm, född 1756 i Horn. Tyvärr har kyrkböckerna för Horns socken i Östergötland brunnit, så hans ursprung är höljt i dunkel. Anders hade systern Ingeborg Wickholm, gift med inspektorn Daniel Lindström från Arboga. De slutade sina dagar i Västervik. Bild nedan Wikipedia.

När Anders gifte sig 1 oktober 1782 i Locknevi med pigan Maria Ericsdotter på Lidhem var han betjänt hos den ogifte ryttmästare Fredrik Henning Rothlieb på Lidhem, född 1748. Om F H Rothlieb står det ”Han ägde mycken beläsenhet och kunskaper i varjehanda ämnen samt ett vackert bibliotek. Var en driftig lanthushållare och gjorde vid Vanstad stora uppodlingar och förbättringar.” Källa Adelsvapen.com

_______________________________________________________________

”Under 1700-tal ägde och bodde Stephan Klingspor på Lidhem som drev och utvecklade Toverums bruk. Spår av bruket finns fortfarande kvar i landskapet. I slutet av 1700 talet anlade Fredrik Henrik Rothlieb en stor och prydlig trädgård” Text från Lanthotell Lidhems hemsida, där du kan se ett fint bildspel med gamla bilder från Lidhem.

När första barnet Ingeborg Elisabeth föds 1783 står det i dopboken att Anders Wikholm är laqueij (lakej) och krögare.

_______________________________________________________________

Efter att ha slutat som betjänt hos Fredrik Henrik Rothlieb blev Anders Wikholm tracteur dvs krögare i Fogelså under Hvanstad. Vanstad ägdes också av familjen Rothlieb. Bilden ovan visar en interiör från en krog. Förhoppningsvis gick det inte lika vilt till i Fågelså. Bild från Wikipedia.

”Matställen av mellanklass kallades också för gårkök eller spiskök. På 1700-talet började gårkockarna istället att benämna sig traktörer och gårköken fick heta traktörställen. Vid den tiden fick traktörerna ett eget skrå i Stockholm och en lagstiftning som gav dem ensamrätten att driva dessa inrättningar.” Text från artikeln Enris på golvet och finkel i mun – det svenska restaurangväsendet t.o.m. 1700-talet av Edward Blom

Omkring 1806 övertog han kvarnen vid Fogelså och blev mjölnare. Från 1811 står han som torpare i Fågelså. Anders Wikholm och Maria Ericsdotter fick barnen Ingeborg Elisabeth Wikholm född 1783, Anders Erik Wikholm född 1785, Maria Helena Wikholm född 1786, död 1788 i koppor, Fredric Wikholm född 1790, död i fält 1811, Carl Wikholm född 1793, Gustaf Peter Wikholm född 1796, död 1800 av svullnad, Maria Magdalena Wikholm född 1801, senare gift med den 21 år äldre mjölnaren Carl Torngren som övertog Fågelså kvarn efter Anders Wikholm. Familjen Wikholm verkar ha hållit kontakten med sin gamla arbetsgivare familjen Rothlieb, för alla barnen har dopvittnen från familjen Rothlieb, antingen Fredrik Henning Rothlieb eller någon av hans syskon.

________________________________________________________________

Dottern Ingeborg Elisabeth Wickholm är anmoder till min mormor. Sonen Anders Erik Wickholm är anfader till den gren av släkten Wickholm som jag kommer att skriva om i några inlägg framöver.

Stavningen av efternamnet är olika, i Anders Wikholms bouppteckning stavas det Wickholm.

När Anders Wikholm är 65 år står det i husförhörslängden att han är ”gammal och oförmögen till arbete”. Anders Wikholm dog på sin bröllopsdag 1823 av vattusot 67 år gammal.

________________________________________________________________

När man tittar i hans bouppteckning, ser man att han sett bättre dagar.

Bland hans tillhörigheter finns tex en kniv med silverskaft och ebenholts-inläggningar och ”knabanspännen” i silver. med det menas troligen knäband-spännen, det var prydliga spännen som män bar synliga nedanför knäet, för att hålla strumporna uppe. Han ägde också en tandspruta och en tvättskål av tenn, en pipa, ett spanskrör, som var en promenadkäpp av bambu eller rotting, snushorn, pulpet, bläckhorn, linjal, pennkniv, rätskiva, spegel, väggur, glasögon, postilla, bibel, lagbok, bönböcker. räkneböcker, psalmböcker, ljusstakar och teskedar i mässing, korkskruv, ett dussin porslins-tallrikar, en lyxartikel vid den här tiden, spetsglas, remmare (vinglas) och ölglas, blompotter, två målade skåp, ett omålat skåp, ett skåp med dubbla dörrar, en skänk, 5 bord, två länsstolar, 2 målade stolar, 3 omålade stolar. I huset fanns också en stickbåge, det är en ram där man spänner fast textilier som ska broderas. Det var inget vanligt föremål bland torpare. Han hade dessutom allt som behövdes till ett torp, gott om olika snickarverktyg för finsnickeri, skomakaretavla, ett slags portabelt arbetsbord med verktygslåda, en öka med fiskeredskap. Han har också två kvigor, två får och två grisar.

_________________________________________________________________

File:Kilian Zoll-A Travelling Journeyman.jpg

Hans tillhörigheter ger bilden av en man som kunde läsa och skriva. Han var säkert också kunnig och skicklig i hantverk, eftersom han har så många snickeriverktyg och en skomakaretavla, och kallas konstförfaren i boupp-teckningen. Det betyder just skicklig. Vi får aldrig veta något om hans uppväxt, men kanske var han utbildad i något yrke innan han blev betjänt. Hans fru har broderat på stickbåge, och hon kunde duka fint med porslinstallrikar och remmare, de hade gardiner för fönstren och blomsterpottor. Anders Wikholm kunde promenera med spanskrör klädd i stövletter, fingerhandskar, hatt och syrtut, en knappförsedd långrock med slag och skört. Bild ovan från Wikipedia.

_________________________________________________________________

I nästa inlägg ska jag berätta om sonen Anders Erik Wickholm, som blev vagnmakare. Många av faktauppgifterna om Anders Wikholm är framtagna av Yngve Teurneau 1978.

Publicerat i Locknevi, Mjölnare, Släkten Teurneau, Västervik | Kommentarer inaktiverade

Ostkakans Dag 14 november

Postat den 14 november, 2013 av Carina

Ostkaka är en svensk maträtt och dessert med anor från 1600-talet.Den är baserad på ostmassa som gräddas i ugn och huvudingredienser är mjölk, vetemjöl och ostlöpe. Ostkaka tillverkas genom att mjölk ystas med ostlöpe och ostkakans speciella konsistens uppstår när kaseinet i mjölken koagulerar. Den äldsta och kanske mest kända ostkakan är den småländska.

Småländsk ostkaka brukar förutom huvudingredienserna innehålla: sötmandel, bittermandel, ägg, grädde och strösocker. Småländsk ostkaka äts ofta ljummen med sylt och vispad grädde, men kan även ätas med till exempel mjölk eller glass. Den är en självklarhet på det småländska julbordet. Förr när det vankades storkalas i Småland bidrog varje gästande familj med en maträtt. Då var det vanligt att någon familj hade med sig ostkaka, för det innebar status samtidigt som den räckte till många gäster.Ett sådant kalas skildras i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga. Text och bilder från Wikipedia. Texten är avkortad.

Läs mer på Ostkakans Vänners hemsida eller om Frödinge Mejeris ostkaka .

Publicerat i maträtter och recept | Kommentarer inaktiverade

Anders Isaksson Frimodig från Locknevi deltog i Pommerska kriget

Postat den 12 november, 2013 av Carina

Anders Isaksson föddes 1708 i Kråkebo i Djursdala socken. Han var son till Isak Jonsson och Karin Jonsdotter. Till vä ses en interiörbild från Djursdala kyrka. Här döptes Anders 1 nov 1708 och dopvittnen var Per Nilsson i Qvista, Lars i Ingebo, Per Jönsson i Skyttetorpet, Nils Olufsson i Gransjöbo, hustru Karin i Salebo, Hustru Ingrid i Bäckhult, Äskilssons dräng i Ingebo och Ingeborg Jönsdotter i Björhult. Kyrkan var då relativt nybyggd, den uppfördes 1692.

Anders blev soldat vid 24 års ålder i januari 1733 vid ”Calmare regemente rote nr 42 Kulhult”. Han fick då soldatnamnet Frimodig. Han befordrades till ”Corporal 31/10 1748 vid Andra Corporalskapet, Comp. nr 24 Sedingsjö”. Ett corporalskap inom ett kompani var ungefär så stort som en nutida pluton. Bilder ovan från Wikipedia.

1737 gifte han sig i Locknevi med Maria Carlsdotter och de fick barnen Catharina född 1738, Ingrid född 1741, Johannes född 1744, Isak född 1746, Jakob född 1749, Anna Maria född 1751, Anna Maja född 1753 och Lena född 1755. Alla barnen är födda i Gamla Kulhult i Locknevi. När Lena var två år fick Anders Isaksson Frimodig lämna Maria och barnen för att gå ut i krig….Minst två föregångare i Kulhult hade dött i krig – 25-årige Anders Månsson Frimodig 1712 och Jon Abrahamsson 1714.

Kalmar regemente överskeppades till Pommern 1757. Anders Isaksson Frimodig var med i Pommerska kriget 1757-1758. Kung i Sverige var då Adolf Fredrik, far till Gustaf III. Svenska hären i Pommerska kriget utgjordes av ca 22 000 man. Den 13/9 1757 besatte svenska härens högra flygel under befäl av Hans Henrik von Liessen staden Demmin, och där var Anders med. Nedan karta över Pommern, bilden från Wikipedia.

Den 31 /12 1757 måste emellertid besättningen i Demmin efter ett tappert försvar kapitulera för preussarna mot fritt avtåg. Demmin återtogs dock av svenska trupper från Stralsund i okt 1758. Besättningen i Demmin blev emellertid kringrända av preussarna i maj 1759 och måste efter några dagars försvar och beskjutning kapitulera under förbindelse att under ett år inte tjäna mot preussarna. Anders Frimodig hade då tydligen ett par veckor tidigare lämnat hären. Ovan en karta över Demmin från 1758. Bilden från Wikipedia. Nedan en bild på preussisk infanteri 1745. Bilden från Wikipedia.

I Generalmönstringsrullan för ”Calmare Reg förlagt i garnison i Demins Stad 19/12 1758 står nämligen ”Nr 24 Corporal Anders Frimodig, gift, 49 år 25 ½ tjänsteår, Fått Bråck på Fästningsarbetet i Christianstad, får avsked med underhåll.”

I Generalmönstringsrulla Staby 27/8 1764 står det bl a under Corporal Samuelsson ”…blev ersatt samma dag med soldaten från nr 42 till Corporal Anders Isaksson Frimodig, vilken fick avsked på Mönstring i Demin den 19 dec 1758.”

Efter hemkomsten blev Anders Frimodig bla kyrkoväktare. Han dog av vattusot 1787 i Locknevi socken. På 1700-talet bedömdes den gamla träkyrkan i Locknevi vara för liten och 1745 lät Lockneviborna uppföra en ny träkyrka. Från den medeltida träkyrkan finns bevarat en dopfunt (Bild) och ett krucifix (Bild).

Rote nr 42 Kulhult: Soldattorpet Gamla Kulhult i Locknevi låg på sandkullen vid vägskälet vid Kulhults gård. Det låg invid Gårdspånga sista marknadsplats, som var i bruk 1855-1936. (källa Tjustbygdens Kulturhistoriska förenings årsbok 1964)

Forskningen om Anders Isaksson Frimodig och texten har skrivits av Yngve Teurneau 5/3 1981 och presenteras här förkortad. Anders Isaksson Frimodig var anfader til min mormors mor Asta Teurneau.

”Kalmar Regemente : Regementet har sitt ursprung i de fänikor som sattes upp i Kalmar län på 1500-talet. År 1616 organiserades dessa enheter tillsammans med andra från närliggande Kronobergs län av Gustav II Adolf och bildade Smålands storregemente där tolv av totalt 24 kompanier rekryterades i Kalmar län. Smålands storregemente bestod av tre fältregementen, där Kalmar regemente var ett. Någon gång runt 1623 splittrades storregementet permanent och bildade tre mindre regementen där Kalmar regemente var ett. Kalmar regemente var ett av de ursprungliga 20 svenska infanteriregementen som nämns i 1634 års regeringsform. Regementets första befälhavare var Patrick Ruthven.” Text från Wikipedia. Till vä bild från Christianstad, som var en garnisonsstad. Kanske var det på arbetet med fästningsmurarna som syns som ”spetsar” som Anders Isaksson Frimodig fick bråck, något som var allvarligt förr när man inte kunde operera, då det kunde bli inklämt. Bilden från Wikipedia.

”Soldaterna var indelta i kompanier på 150 man. Ett kompani bestod av mannar från samma trakt, ibland samma by. Fyra kompanier bildade en bataljon på 600 man och två bataljoner bildade ett regemente på 1 200 man. Varje kompani hade en egen fana som bars av fänriken. I strid var det mycket viktigt att ha reda på var kompaniets fana var, då denna användes som riktmärke. Om fanan förlorades sänktes moralen betydligt och i värsta fall upplöstes kompaniet. I strid stod infanteriet uppställt bataljonsvis. Bataljonens djup (rotar) var normalt fyra man. En stridsuppställd karolinsk bataljon på fyra mans djup hade en bredd på 150 man.” Text från Wikipedia.

Publicerat i Locknevi, Släkten Teurneau, Soldater | Kommentarer inaktiverade