Tjustbor

När tranan bar ljus i säng – Trandagen 25 mars

Postat den 25 mars, 2014 av Carina

”Vårfrudags-afton (d. 24 Mars) måtte man alltid gå i säng vid dagsljus. Den som det gjorde, blef sedan tidigt kullredo (o: redo att lägga sig) hela året om. Såsom tranan vid denna årstid sträcker hemåt, heter det, att »Tranan bär ljus i säng.»

På Vårfrudagen må ingen röra nålen. Om någon det gör, får han fingervärk under året.”

Ur Wärend och Wirdarne av Gunnar Olof Hyltén- Cavallius 1863-1868

Ovan en bild med en trana som flyger med ett ljus i näbben…Illustration ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555 från Wikipedia.

Trandagen har vad jag vet inte firats i min släkt, som är från Tjust, Kristdala och Östergötland , men att den förekom i Västervik på 1800-talet finns belagt i boken ”Min hembygd i Tjust” av Gustavf Ahlm, utgiven 1933. Där berättar Gustaf Ahlm i kapitlet ”När tranan bar ljus i säng” vårfruafton 1878 i Rats hus vid Strömsgatan i Västervik. ”-Nu ska vi äta och gå och lägga oss vid dagsljus, sade fru Örström till sina älskliga döttrar, sin beskedlige man och de tre i familjen inackorderade skolgossarna, som dagligen vållade henne bekymmer genom sin framfart över plank och uthustak. Ingen svarade. Alla tycktes foga sig utan invändningar. Det var också med övertygande välvilja i rösten hon tillade – Si tranan ska bära ljus i säng ….

…Ljudlöst öppnade han från köket dörren till angränsande rum och varsnade i sin egen säng ett åbäke, som säkerligen skulle föreställa en trana. Den stod där på två gängliga ståltrådsben och vippade med sin hönsfjädersstjärt, så att ljusbiten som var fäst på den guppade och lågan fladdrade…” Texten ur boken Min hembygd i Tjust” av Gustavf Ahlm. Du kan läsa hela berättelsen i slutet på det här inlägget.

Seden att springa barfota runt huset på Vafferafton (Vårfruafton) eller Vårfrudagen finns belagt från bl a socknarna Dalhem, Ukna, Västra Ed och Gärdserum (enl boken Vardag och högtid i Tjust under gångna tider av S. Kjellgren)

Ovan tv en bild från Wikimedia Commons. Nedan en bild med tranor vid Hornborgasjön. Privat. Texten fortsätter under bilden.

”Den 25 mars är mer känd i våra trakter som Tran(e)dagen. Det är en sed som har en mycket lokal prägel och förknippas med sydöstra Småland, Öland och Blekinge. När tranan kommer förebådar den vårens ankomst och dagen har då blivit så pass lång att det är ljust när man går till sängs. Därför brukar man säga att ”tranan bär ljus i säng”. Tranans ankomst finns avbildad i Olaus Magnus där tranor bär ljus i näbben. Den dagen skall man inte tända något ljus…

....Trandagen är främst en högtidsdag för barnen här i sydöstra Sverige som otåligt väntar på tranans ankomst. Innan hon kommer på natten till den 25 mars skall barnen måla och rita tranor. Bilderna skall ställas mot fönsterrutan i varje sovrum för att locka tranan och visa att det finns barn i huset som väntar på henne. Det är viktigt att spjällen och kakelugnsluckorna är öppna i de rum, där det finns sådana. Inga dörrar skall vara stängda. Det går också bra att låta något fönster stå lite öppet så att hon kan komma in…” Läs resten av den intressanta artikeln på Kalmar Läns Museums hemsida. Bilden th från Wikimedia Commons.

”Folk utklädda till långbenta fåglar och barn som springer barfota runt huset. Det låter kanske exotiskt, men för den som är uppväxt i Småland, Blekinge och delar av västra Sverige är det inget nytt den 25 mars. När tranan åter syns på himlen efter vintervistelsen betyder det att våren och ljuset har kommit. Det firas på trandagen, samma dag som våffeldagen eller vårfrudagen… ….Enligt Nordiska museet firar man i Värmland och Dalsland även ”tranafton”, då barnen gick runt och delade ut ”tranbrev”. Ibland sprang barnen barfota runt huset för att härda fotsulorna inför sommaren.

Fakta Trandagen

* Trandagen, eller tranedagen, är en lokal tradition som firas 25 mars i bland annat Småland, Öland, Blekinge, Värmland och Dalsland.

* Talesättet ”tranan bär ljus i säng”, som användes redan på 1500-talet, betyder att dagen har blivit så lång att det fortfarande är ljust då man går till sängs.

* I sydöstra Sverige kommer tranan med godis till barnen när de sover. Barnen målar teckningar av tranor och ställer dem mot fönstren som lockbete. Det har förekommit att vuxna klätt ut sig till tranor och delat ut godiset.

* I Värmland och Dalsland är seden att dela ut anonyma ”tranbrev”, med teckningar av fågeln, på ”tranafton” kvällen innan.

* Att ”springa trana” betydde att springa barfota kring gården för att få starka fötter inför sommaren.

Källa: Kalmar läns museum, Nordiska museet, ne.se ” Texten från artikeln Tradition när tranan kommer med godis från Barometern / OT 24/3 2014 Bilden ovan från Wikimedia Commons.

Publicerat i Kalmar Län, Seder och bruk, Västervik | Kommentarer inaktiverade

I Västervik bo de fattige bättre än de rike ! – Byggnader i Västervik – Cederflychtska fattighuset

Postat den 18 mars, 2014 av Carina

Att Västervik fick ett så flott fattighus beror egentligen från början på ett äktenskapligt gräl mellan två makar, Anders och Anna Cederflycht. Hustrun Anna var arg på maken för att han haft ”galanterier” för sig, dvs flyktiga kurtiser med andra kvinnor, men droppen som fick bägaren att rinna över var när de var på väg till Göteborg. I den svåra och branta Skafte Backe mellan Helgerum och Västrums kyrka, ville hon stiga ur vagnen och gå. Det ville inte maken Anders. Anna tog sina saker och klev ur vagnen, och svor på att inte ta arv efter maken. Här kommer lite bakgrundshistoria:

”Handelsmannen Anders Nilsson …blev 1719 adlad Cederflycht och fick titeln över- kommissarie… 1730–31 köpte Anders Nilsson Cederflycht Aspenäs med underlydande gårdar av Catharina Christina Lillies arvingar, vilket gav Folke Vigård anledning att i sin bok ”Lerums socken genom tiderna”, sid 125–129 ge en lång biografi över honom och hans hustru Anna Hansdotter. Det är en så målande och detaljrik skildring, att det är bättre att hänvisa intresserade dit än att försöka komplettera den. Blott ett litet sammandrag. Anders Nilsson fick burskap som handelsman i Göteborg 9.11.1696. (Bilden på vapnet från adelsvapen.com där du kan läsa mera om släkten Cederflycht.)

Den förmögenhet han förvärvade som framgångsrik köpman ökade han på genom giftermål med Anna Hansdotter, dotter till den rike handelsmannen Hans Andersson i Västervik. – ”Alldeles särskilt synes adelns trångmål under reduktionskrisen ha formerat en miljö, i vilken fördomsfria privatkapitalister av Hans Anderssons sort kunde skära pipor i vassen” (citat från Manne Hofrén, Helgerum i Tjust). – Omdömet stämmer på pricken in även på svärsonen Anders Nilsson…

…Någon gång omkring 1735 blev det informell skilsmässa mellan Anders Cederflycht och hans hustru Anna Hansdotter, vilket jag citerar efter Vigårds citat av Daniel Tilas ”Sokneskrifware eller Swenska resesamlingen, andra tomen (återgivet stycke nedtecknat 1739, handsktift KB): Sedan de begge i flere år bodt tilsammans ymsom på Helgerum, ymsom i Götheborg upkom något missförstånd dem emellan, och det rätt under en resa och på sielfwa landswägen, så att de strax skilde sig åt, och med den bitterhet att de lofwade aldrig wilja ärfwa hwarannan. Han flyttade straxt till Götheborg, och lefde der ongefär 10 à 12 år samt dog 1747. Eljest hwad missämjan angår, så hade wäl, som förmenes, gamle Cederflycht haft gallanterier för sig, hwilket småningom orsakade groll men att det brast på landswaägen kom deraf, att hon i en swår backa wille stiga ur wagnen och gå, men han wille absolut icke, hwaröfwer en dispute upkom, at hon strax lät lösa af sin coffre och taga ut sina saker, och de skildes åt hwar på sitt håll. Han for till Götheborg och lefde där sin öfriga tid som en snål, nidsker och karger armling, af ingen älskad…

…Men enligt Vigård var det här i stenhuset vid Stora Hamnen, som Anders Nilsson Cederflycht vid jultiden 1747 avled ensam och isolerad: varken hustrun Anna Hansdotter eller ende kvarlevande sonen Hans var närvarande. ”Endast den gamla husjungfrun Anna Catharina Lind stod vid hans dödsläger.” Hans efterlämnade för tiden mycket stora förmögenhet uppgick till 147 866 d smt (bl.a. säterierna Aspenäs, Angered och Björboholm) som odelad gick till änkan Anna Hansdotter, eftersom sonen Hans avled strax efter fadern.

I Skafte backe mitt emellan Helgerum och Västrums kyrka hade hon hade ju lovat att ingenting ärva efter Anders Cederflycht men konflikten löste hon genom att donera bort så mycket som möjligt av mannens kvarlåtenskap, dock icke till Göteborg utan bland annat till en ny stenkyrka i Hallingeberg, till klockstapel och underhåll av den Cederflychtska graven i Västrums kyrka, och till det Cederflychtska fattighuset i Västervik. Men allt hann hon inte donera bort. Bouppteckningen efter hennes död 1752 omfattade 147 sidor och behållningen uppgick till den enorma summan 400 000 d smt. (Så långt Vigård.) Texten från ”Göteborgs tomtägare 1637 – 1807 ” Kan laddas ner som pdf.

”Fattighuset stod klart 1751. Ritningarna är gjorda av tidens store arkitekt Carl Hårleman. Huset blev pampigt och Jacob Henric Sivers utropar: ”I Westerwijk bo the fattige bättre än the rike”. Texten från Västerviks Kommuns webplats.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Prosten Henric Jacob Sivers var född i Lübeck 1709. Han var hovpredikant, kyrkoherde i Tryserum, kontraktsprost 1750. Han dog 1758 Tryserums prästgård av andtäppa 49 år gammal. Han skrev boken ”Westerviks stads historia”.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”Fattighuset… byggdes 1749-51 troligen efter ritningar av Carl Hårleman. 1748 hade välborna Anna Hansdotter Cederflycht på Helgerum skänkt 100.000 daler kopparmynt till Västerviks stad för upprättande av ett fattighus ”åt sexton usla och utarmade fattiga människor”. Huvudfasadens dekorativa utsmyckning är koncentrerad till en kalkstensportal, som kröns av en inskriftstavla. Huset täcks av ett påtagligt högt tegeltak med utsvängda takfall.”

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar Län. Nedan en bild på Carl Hårleman – läs mera om honom på Wikipedia.

File:JOHANN JAKOB HAID - Carl Hårleman.jpg

Anna Cederflycht är begravd i Västrums gamla kyrka. ”Under golvet i sakristian lät Anna Cederflycht på Helgerum inrätta två gravkammare. I den Cederflychtska graven vilar följande personer: Anna Hansdotter Cederflycht 1685-1752, Jungfru Catharina Hansdotter 1683-1742, Anna Cederflychts son Erik 1711-1738, hennes son Hans 1707-1748, dottern Christina 1722-1740…När den nya kyrkan byggdes vid slutet av 1700-talet valdes en ny och högre plats för denna, men kyrkogården fick ligga kvar på sin gamla plats. Träkyrkan revs men det Cederflychtska gravkoret behölls…Mitt på kyrkogårdens norra långsida står den före detta sakristian till den numera rivna kyrkan. Sakristian benämns sedan länge som det Cederflychtska gravkoret. Byggnaden har vita spritputsade väggar och sadeltak med tvåkupigt lertegel.” Text från Västrums kyrkogård – Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/begravningsplatser i Linköpings stift 2006/Kalmar Läns Museum” pdf. Du kan se bilder på gravkoret om du laddar ner pdf:e. Nedan en bild på Anna Cederflychts dödnotis.

Enligt artikeln ”På kvällen vaknar spöket till liv” i Västerviks-Tidningen 10/8 2002 ska det spöka i Cederflychtska fattighuset, numera Kyrkans Hus. Personalen tror att det är ett fattighjon. Vore det inte mera spännande med ” en snål, nidsker och karger armling, af ingen älskad…” ?

Publicerat i Adel, Byggnader i Västervik, Kända Västerviksbor, Kyrkogårdar, Kyrkor, Präster, Västervik, Västrum | Kommentarer inaktiverade

Byggnader i Västervik – S:ta Gertruds Kyrka, prästgård och klockaregård

Postat den 12 mars, 2014 av Carina

S:ta Gertruds Kyrka

När Erik av Pommern flyttade Västerviks stad från Gamleby till nuvarande plats invid Stegeholms slott, gav han staden ett nytt privilegiebrev 1433 där han bland annat gav ett års skattefrihet för byggande av denna kyrka. Den blev färdig i slutet av 1450-talet och bestod då av koret med sakristia och långhuset fram till pelarparet närmast orgelläktaren. Det var en stor kyrka för en liten stad, men det var status för städer att ha stora och fina kyrkor så man tog till ordentligt. Det dröjde 200 år innan staden vuxit ur kostymen och måste bygga till kyrkan. Text från Wikipedia.

”Det är ett under att S:ta Gertruds kyrka ännu står kvar. Redan år 1805, vid en biskopsvisitation, ville biskopen i Linköping Jacob Axel Lindblom, då nyligen utnämnd till ärkebiskop, riva den gamla kyrkan och istället bygga en ny på samma plats. Den gamla kyrkan saknade värdigt utseende, smak och rymlighet, som husets ändamål krävde. Biskopen uppmanande dessutom församlingen att inte underhålla kyrkan utan att istället samla in pengar till en ny kyrka. Men Västerviksborna gjorde motstånd i 100 år till.” Texten från den fina boken Kyrkorna i Tjust av Leif Rosenblad.

S:ta Gertruds kyrka avkristnades när den nybyggda S:t Petri kyrka invigdes 1905, och användes till sädesmagasin. Tursamt nog revs den inte, och snart började man arbeta för att kyrkan skulle återinvigas, vilket skedde 1933, i samband med att Västervik fyllde 500 år. Läs mer om kyrkan, och se bilder från interiörer i inlägget Julotta i S:ta Gertruds Kyrka.

Till höger ses en bild på prästgården. Där har nu Västerviks församling olika sorters verksamhet, och i juli brukar det vara café där det serveras kaffe och våfflor.

Prästgården från gårds-sidan(till hö) Här kan du läsa en artikel från Västerviks-tidningen 2003 om renoveringen Sivers imponerad av ”stadens sköna pastoratshus”

Bland husen runt kyrkan kan också nämnas Klockargården ( i privat ägo). Bild tv.

Publicerat i Kyrkor, Präster, Västervik | Kommentarer inaktiverade

Jacque och Andri de Fala – invandrade vallonsmeder

Postat den 8 februari, 2014 av Carina

Morfar sa alltid att hans mors släkt var valloner. Hans mor hade nämligen svart, tjock hår. Jag hittade först inget som tydde på det, de vara alla torpare och bönder i Östergötland. Det där med vallon-förfäder, det är något alla säger, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men plötsligt hittade jag en rad valloner:

Jag upptäckte att en av morfars mors förfäder hette Jaque de Fala, och han blev anfader för en släkt Faleij. Jacque och hans bror Andri invandrade till Sverige i början av 1600-talet, troligen från Vallonien i Belgien.

Bilden ovan visar vallonsmedjan i Österbybruk. Bild från Wikipedia.

Jaque och Andri smältarmästare. De arbetade i Finspång från 1625. Även brödernas mor var med i Finspång och arbetade med malmbokning. Här kan du se ett kontrakt som Jaque och Andri samt Henri Bonivier gjorde med mäster Willem Gilson de Besche Där ser du också deras bomärken,

”Här framför mig, i närvaro av nedan tecknade vittnen, framträdde undertecknade i egna personer – Henri Bonivier, räckarmästare, vilken för närvarande bor i Finspång, Andri Falla och Jaques Falla, bröder och mästersmältare, vilka också bor i Finsppång, å ena sidan samt mäster Willem Gilson de Besche, köpman och masmästare, också bosatt i Finspång, å andra sidan.

Det framgår därvid, att bemälda tre ovan nämnda frivilligt och utan tvång, av egen fri vilja underordnar sig tjänst hos bemälde Herr Willem, deras masmästare, och att troget och lojalt arbeta vid den hammare/ugn/härd, som deras mästare bestämmer, var och en på sitt sätt och med den uppgift, som är skriven och specificerad ovan och detta för en tid av sex på varandra följande år, från och med nästföljande Helig Mikaelidag och att sluta vid samma tid när bemälda sex år förflutit.” Citat från Ove Tegners hemsida där det finns mycket intressant att läsa. Länken till de Besche i citatet ovan har lagts dit av mig

Framtiden måste ha sett ljus ut, vallonerna var eftertraktade i Sverige. Andris vistelse i det nya landet fick dock ett tragiskt slut. I Risinge Dombok 2/9 1626 finns antecknat följande mål:

”Kom i rätten Anders smältare een fransoos och blef tilltalt att hann hafwer ihjälslagit een annan fransoos benemndh Steen Williame och efter dhe Anders smältare icke kunde leda sigh ther ifrån utann bekennde och elliest som för fromhetenn gifwa til kenna att hann samma gärning hafwer gjordt utan nödh och tvångh samma gärning giort hade, allenast för den orsak att Steen hade trätt medh Jacob Anderses broder, och kom så der jem när som dhe träto och strax slog han honom i hufwudh med it kruus och blef dödh, der för kunde icke jag med häradsnämnd fria hans lif utan hans sentens och dom blef af sagt efter dhe andra Cap i Drååp st” Andri saknas efter detta i arkiven, och man kan anta att dödsdomen verkställs. Det fanns ju inte heller några förmildrande omständigheter.” Citat ur boken ”Vallonsläkter under 1600-talet” av Kjell Lindblom.

Jaques bror Andri (Anders) försvarar Jaque (Jakob) när Jaque kommer i bråk med Steen Williame, och slår ett krus i huvudet på Steen så han dör. För det får han troligen plikta med livet.

Jaque var gift två gånger. Han hade barnen Johanna, Maria och Jacob. Jacobs efternamn blir Faleij, och han är min anfader.

”Jacque de Fala är smältarmästare vid Finspång 1625–33. Han arbetar sedan vid Finnåker 1643–44 enl kontrakt 23/7 1643 (Leufsta-arkivet K 42/49). Han kan vara identisk med den ”Jacob smältare”, som finns vid Länna 1647–50. År 1652–53 återfinns han i Norrköping, året efter vid Svärta bruk och 1656 vid Skogaholm. Namnet skrivs ibland ”de Valla”. Hustrun avlider 15/9 1672 vid Färna bruk och Jacob själv begravs 26/1 1673 i Gunnilbo” Texten citat från källan: Kjell Lindblom Anbytarforum 17/11 1999

Bilden ovan från Wikipedia visar Dannemora gruvor som försåg bruken med järnmalm. Bilden nedan visar Älvkarleby bruk, från Wikimedia Commons

File:Elfkarleö Elfkarleby.jpg

Sonen Jacob Faleij: ”Jacob Fallan …finns i Norrköping 1652–53 och gifter sig där 17/6 1653 med Ingiel Matzdotter vid Kyrkgatan. Han kallas då Jacob Jacobson, hammarsmed på Holmen. En av löftesmännen är ”Jacob Jacobson Sponsi Pater”, dvs fadern Jacob. Man får här veta, att även farfadern heter Jacob. Det är svårt att säkert avgöra, vilken Jacob som avses de gånger han förekommer i Norrköping, eftersom båda kallas Jacob Jacobson. Den nygifte Jacob flyttar från staden och arbetar 1655 vid Borgårds hammar, 1656–58 i Västland, 1658–60 i Ramnäs, 1660 i Gimo, 1661–69 vid Älvkarleby och 1669–73 på Färna bruk. Han befinner sig från 1682 i Lerbäcks bergslag och lämnar 1691 Åmme kvarns hammar i Askersunds landsförsamling för att med sin familj resa till Tykö bruk i Finland. Utöver Johan har familjen barnen Karin född 11/4 1654 i St Olai församling, Jacob född ca 1656, Matthias, en son begravd 30/11 1669 i Gunnilbo, Maria döpt2/2 1670 i Gunnilbo, Rebecka gift med hammarsmeden Johan Olofsson samt Jacob.” Texten citat från källan: Kjell Lindblom Anbytarforum 17/11 1999 Bilden nedan från Wikipedia Länkarna i citaten har lagts till av mig.

Jacob Faleij hade en son som också hette Jacob Faleij, och han var hammarsmeds-mästare. Han var gift tre gånger: 1704 i Hällestad med Anna Jacobsdotter Köhler. Hon dog 1711, 26 år gammal. Andra gången gifte han sig 1713 med Maria Zachrisdotter Köhler. Hon dog 1717. Tredje gången gifte han sig 1719 i Kullerstad med Annika Arenbeck, dotter till Nils Andersson Arenbeck och Agneta Rozelia. Det är Annika Arenbeck som är min ana.

Jacob Faleij hade barn i alla tre äktenskapen, och de fick många efterkommande. I sitt sista äktenskap hade han tre barn: Johan född 1720, Anna Christina född 1724 och Agneta född 1726. Sonen Johan läste tydligen till präst. Han drunknade i sjön Glan en lördag då han på skridskor skulle fara efter svarta kläder att nyttjas påföljande söndag, då han ämnade predika. (Källa Östgötars minne)

Jacobs Faleijs döttrar Anna Christina och Agneta gifte sig med ett par bröder, inspektorerna Anders och Petter Sjöstrand. Till dem ska vi återkomma i ett senare inlägg.Morfar hade rätt – det fanns valloner i släkten, och en spännande och stor vallonsläkt dessutom. Vallonerna gjorde en stor insats för Sverige – vi har all anledning att vara stolta och tacksamma för dem !

Publicerat i Östergötland, Släkten Fredriksson, Valloner | Kommentarer inaktiverade

Släktforskarens mardröm

Postat den 1 februari, 2014 av Carina

Ibland stöter man på saker i sin släktforskning som man hade velat slippa veta. Det ingår så att säga i risken med att släktforska. Bland det värsta man kan råka ut för tycker jag är att hitta en anfader eller anmoder som begått mord. Själv blev jag mycket illa till mods när jag hittade en uppgift i herdaminnet om att min morfars anmoder prästfrun Brita (Nilsdotter) Winnerstedt år 1709 skurit halsen av sin 7-årige son Nils Vretander, och för det blivit bränd på bål på torget i Linköping 1710. Det visade sig dock att hon sammanblandats med sin brorsdotter Brita Jonsdotter Winnerstedt.

För att börja med de förväxlade Brittornas familj startar vi med Nicolai Laurenti Winnerstadius. Han var prästson, född år 1600 eller 1608 i Vinnerstads prästgård i Vinnerstads socken. Han gifte sig 1633 med Brita Hansdotter, född 1610. När de varit gifta 23 veckor blev hon skjuten till döds av maken Nicolaus. ”av mannen av våda ihjälskjuten 22/4 1634 hvilken af honom, det Gud bättre, oförsvarligen dödsskjuten blef då hon var uppå sitt 23 år, när de icke mer än 23 veckor sammanlefvat”.

Bilden ovan som visar Vinnerstads kyrka kommer från Wikipedia.

Han gifte om sig 1641 med Eva Larsdotter Gottskalk, dotter till Nicolaus företrädare i ämbetet. De fick följande barn:

två söner som jag inte vet namnet på, en liten son dog 1646
Brita Nilsdotter Winnerstedt född ca 1645, min morfars anmoder. Hon var gift med kyrkoherden i Gistad Andreas Elai Rozelius och hade barnen Agneta, född 1665, Christina, Eva, Andreas född 1674, Brita född 1677, Catharina född 1679 och Jonas född 1681. Efter förste makens död gifte hon om sig med fältpredikanten vid Östgöta Kavalleri Jonas Waldelius. Hon dog 5 mars 1724, året efter brodern Anders Wennerstedt, och hon ligger begravd vid klockstapeln på Gistads kyrkogård.
Anna Winnerstedt var först gift med regementsskrivaren vid Östgöta Kavalleriregemente Israel Wangel, sedan med befallningsmannen Jöns Håkansson Edsberg.
Jonas Nicolai Rajerus sedan Winnerstedt. Han blev krigspräst och senare kyrkoherde i Konungssund. Han var gift med företrädaren i Konungssund Olaus Thorei Grottes dotter Maria. Det var deras dotter Brita Jonsdotter Winnerstedt född 1683 som mördade sin son Nils Vretander. Bilden nedan är från Wikimedia Common och visar köket på Skogaholms Herrgård.

Anders Winnerstedt, generallöjtnant, adlad 1681 med namnet Wennerstedt, nr 1000, till Skogaholm i Svennevads socken. Han var med vi Halmstad, Lund och Karlskrona under kung Carl IX skånska krig, och även med Karl XII vid Poltava, där han var befälhavare över Upplands stånds-dragonregemente. Han, och även hans son blev fånge vid Poltava. Han hemkom först 1722, och dog 1723. Det finns mycket att läsa om Anders Wennerstedt tex på adelsvapen.com. Bilden tv kommer därifrån. Nedan en bild från Wikipedia på Skogaholms herrgård som byggdes omkring 1690 för Anders Wennerstedt och hans hustru Catharina Rosenberg som ärvt Skogaholm efter sina föräldrar.

Till höger ses ”Fruns sovrum” på Skogaholms Herrgård.

Men det var ju om Brita Jonsdotter Winnerstedt som det här skulle handla. Hon var gift två gånger, först 8 juni år 1700. Hon var då 17 år gammal och gifte sig med den 24 år äldre Johan Vretander, som då var ”Rector Schola Trivialis uti Norrköping”, sedan kyrkoherde i Konungssund. Britas far Jonas Winnerstedt hade dött 17 maj samma år, och begravts dagen före bröllopet, den 7 juni. År 1702 fick de sonen Nils. År 1703 föddes sonen Jonas Vretander, han dog 3 veckor gammal. Britas make Johan Vretander dog året efter. Brita gifte år 1705 om sig med kyrkoherde Andreas Torpadius, endast 5 år äldre än hon själv. År 1707 flyttade de till Linköping där Andreas Torpadius blev domkapitel-komminister. Sonen Johannes Torpadius föddes i april 1708 i Linköping. Britas mor Maria Grotte som var änka dog i Konungssund i mars samma år. Den 6 sept 1709 är Brita dopvittne till en ringkarls son, den 11 september är hon dopvittne till en kopparslagares son. Hon kan alltså inte har varit speciellt sjuk i september. Den stora katastrofen för familjen inträffar i november 1709.

Så här står det i Linköpings Domkyrkoförsamlings dödbok 18 Nov 1709

” d 18 Novemb. blef död Nicolaus Wretander, salig kyrkoherden uti Konungsund Hr Johannis Vretandri och hustru Brita Jonsdotter Winnerstedts son. Hans egen moder skar halsen af honom med en knif i sin svårmodighet på thet hon måtte för samma onda gärning skull varda av daga tagen eftersom hon i sin stora ångest (?) icke ville längre leva. Modren blef härför halshuggen och å bålet bränd 1710. Begrovs den 21 ejusdem uti Haq. Enekinds graf i Domkyrkan vid västra dörren. Var 7 år gammal” ” Det är lite svårtytt. Se kopia av dödboken nedan.

Haqvin Enekind var Hospitalspredikant i Linköping och hade dött 1697. Hans grav i Linköpings Domkyrka är nämnd här, och finnas på en karta över gravarna i Domkyrkan. (grav nr 131) Bilden ovan tv är från Wikimedia Commons och visar en interiös från Linköpings Domkyrka.

Britta blev enligt uppgift avrättad 18 mars 1710. Hon var då 27 år. Hon finns inte med i dödboken, men hon är ju inte begravd, så det kanske beror på det. Jag har inte haft möjlighet att kontrollera i några domböcker om det står något om fallet. Det skulle kunna vara någon slags försök till utökat självmord, men man kan inte veta så länge man inte har tillgång till ev. domböcker.

Nicolai Laurenti Winnerstadius sköt nygift ihjäl sin unga hustru av våda, och hans barnbarn Brita var så ”svårmodig” att hon tog livet av sin 7-årige son. Kvar blev maken Andreas Torpadius och sonen Johannes, ännu inte fyllda två år. De lämnade Linköping 1710, samma år som Brita blev avrättad och flyttade till Hägerstad. Britas och Andreas son Johannes dog som 14-åring och begravdes i kyrkan i Hägerstad. Alltihopa är mycket tragiskt, sorgligt och hemskt. Och hittar man inte några domböcker där de här två händelserna nämns, kan man bara spekulera i vad som egentligen hände, och orsakerna till Britas barnamord.

Bilden ovan visar Hägerstads dödbok 1722, bilden nedan visar Linköping med domkyrkan år 1700 och kommer från Wikimedia Commons.

File:Suecia 3-004 ; Linköping.jpg

Publicerat i Adel, Östergötland, Präster, Släkten Fredriksson | Kommentarer inaktiverade

Släktblomman ”Gubben och gumman”

Postat den 25 januari, 2014 av Carina

Min morfars mor Amalia Fredriksson hade den här blomman när de bodde i Viborg 5 i Västervik, troligen på 1920-talet, ev tidigare. Men efter några år blev det var bara gröna blad, den ville inte blomma, så därför tröttnade hon och kastade ut den på sopbacken. En dag fick hon se att den fått en knopp, så då fick hon ta in den igen !

På sin ålderdom bodde hon hos dottern Greta, och hon övertog blomman. Senare fick min mamma ätteläggar till löken, och den har alltid funnits i mitt föräldrahem och även alltid i mitt hem. Jag är alltså fjärde generationen som har den, och jag vet inte i hur många generationer före Amalia som den funnits i släkten. Kanske har Amalia fått den av sin mor, kanske av någon annan. Jag hade två krukor med lökar och lyckades en sommar ta död på alla lökar utom en, som var mycket ”illa vulen” för att använda ett Västerviks-uttryck.

Men nu har den kommit sig, och jag har återigen två krukor, en blommar med en stängel, den andra med två. Jag hoppas kunna hålla liv i dem till mina båda barnbarn. (foto ovan privat, jan 2014)

Blomman heter Hippeastrum Striatum och är en art av släktet amaryllisar. Den härstammar från Brasilien och ska ha införts till Europa redan 1810. Den kallas för ”Äkta makar” eftersom blommorna kommer parvis med blommor som ”vänder ryggen mot varandra”. Den kallas också för ”Fattigmanslilja”, ”Gubben och gumman”, ”Bondlilja” ,”Kvartalslilja” (eftersom den kan blomma varje kvartal) ”Mor och Far” och ”Äkta par”.

”Förr odlades ofta i hemmen… en riktigt rar stugblomma , kallad äkta makar eller gubben och gumman…Jag har inte sett äkta makar i handeln, nej, det här är en släkt- och vänskapsblomma, lätt att dela och föra vidare…Den fordrar nästan ingen skötsel alls, har ingen särskild vilotid, utan vattnas och göds lite ”på en höft” och kan stå inne i rummet året om” (Citat ur boken Krukväxter från mormors tid av Ulla Beyron.) Läs mera på Wikipedia Bilden ovan är från Wikispecies och visar Hippeastrum striatum i Botanical Register; Consisting of Coloured Figures of Exotic Plants Cultivated in British Gardens från 1815.

Förutom ”Gubben och gumman” hade Amalia alltid rosa begonior och rosa hortensior i lerkrukor klädda med rosa och grönt kräpp-papper, minns min mamma som var 8 år då hennes farmor dog.

Publicerat i Blommor och växter, Släkten Fredriksson | Etiketter Blommor och växter | Kommentarer inaktiverade

En modig kvinna – gästgivareänkan och trebarnsmamman Maria som vägrade gifta om sig

Postat den 17 januari, 2014 av Carina

Maria Andersdotter var dotter till Anders Månsson och Sara Olufsdotter i Mulestad, Odensvi socken. Hon gifte sig 2 juni 1701 i Odensvi med Anders Svensson från Gölinge. Han var senare gästgivare i Grönhult i Blackstad och de fick barnen Brita född 1702, Carin född 1704 och Per född 1707. Anders Svensson dog 4/2 1710, 36 år gammal, och samma år friade drängen Nils Carlsson till änkan Maria. Nedan Anders Svenssons dödsnotis.

Men ”Maria ställde inte upp. Nils, som ansåg att allt gått just till, kände sig förfördelad och anmälde saken för kyrkoherden i Locknevi Lars Arenander (min anfader, Arenander och Maria visste då inte om släktskapet som kom långt senare). Kyrkoherden förhörde parterna i sockenstugan och de erkände att de varit i säng med varandra. ”… (kursiverad stil är citat från Willy Quists artikel Änkan som vägrade gifta om sig i Tjustbygdens Kulturhistoriska förenings årsbok 1990 sid 11-13) Det blev rättsak.

”Drängen Nils Carlssons vittnen kallades fram. De erinrades om att tala sanning. Nr 1 var Per Johansson. (Han och Marias avlidne man var kompanjoner om gården Grönhult med värdshus. De var dessutom också släkt) Han berättade: Nils hade vid midsommartid bett honom vara böneman. Maja Andersdotter, som samma dag tillfrågats, hade svarat att det var för tidigt att tänka på giftermål. Mannen hade ju dött i februari.

Per uppmanades att gå till hennes far Anders Månsson, i Mulestad, Odensvi. Han gjorde så redan samma dag och fick där beskedet att sa Maria ja, så hade han, Anders , intet att invända. Fjorton dagar därefter hade Anders Månsson kommit till Blackstad kyrka och talat med Nils. Beskedet var: Kunde han inte vänta till hösten så skulle han – Nils – gå till Maria ”uppå denna dag”. Så skedde också.

Ombud för Maria var – förutom fadern – fjärdingsman Torsten Nilsson i Orrhult och Östen Svensson i Bockrödsle. Drängens ombud var förut nämnde Per Johansson och Anders Nilsson i Lörstad. Alla dessa gick till änkan i Grönhult. Vittne nr 2 Anders Nilsson berättade att de blev ”undfägnade och plägade”. Därefter hade han ”tillsport änkan i denna saken”. Hon svarade (direktcitat):”Jag märker städse att I till det äventyret lärer vare komne hit” Man tog i hand på saken. ”Härefter hade Nils Carlsson givit Maria åtskilliga gåvor….2 guldringar och en perlapung…Sedan då trolovningen skedde 2 nya silverskedar, 1 par broderade handskar och 1 par perforerade skor och raggade strumpor, sars till en sval ”klänning” mm. Dessutom hade han givit hennes släkt gåvor.” Bild ovan tv Detalj på predikstolen i S:ta Gertruds Kyrka, Västervik. Privat bild.

Ovan Interiör från gästgivaregård i Småland av Fritz von Dardel. Bilden har ej samband med artikeln.

Maria frågades nu av rätten varför hon inte ville gifta sig med Nils Carlsson. ”Hon svarade att först tänkte hon väl lite på giftermål. Hon tyckte att hon var gammal nog att svara för sig själv utan att fråga sin far ( hon var ju dock brukare av ett helt mantal Grönhult med blomstrande gästgiveri i kompanjonskap med Per Johansson). Fadern borde inte lägga sig i en sån här sak. Viktigast – och härom råder ingen som helst tvekan i texten – var dock att hon nu inte hade ”någon håg”. Fadern vittnade att han gjort allt vad han kunnat. Han hade förmanat dottern till det bästa. ”…Men Maria stod emot, hon hade inte längre lust att gifta sig.

”Om de hade gift sig skulle Nils Carlsson ha gjort ett riktigt ”klipp” för att använda nutida terminologi. Han hade då blivit förmyndare för Maria och hennes barn och dessutom den som bestämde på gården. Änkeståndet innebar alltså större rättigheter för Maria än om hon ånyo inträtt i det äkta ståndet.”

”Maria levde i 56 år till oförlovat förlovad så att säga. Hon klarade sig bra. Sonen Per Andersson växte upp och blev tidigt och mycket ung den drivande kraften vid skötseln av värdshuset i kompanjonskap med Per Johansson och senare med dennes arvingar”…”Per Johansson …gifte sig 1 med en dotter till värdshusvärden i Östankärr – av gammal gästgivarsläkt och 2 med välborna jungfrun Emerentia Pistol”.

Maria Andersdotter dog 90 år gammal i Grönhult av ålderdom och bräcklighet. Hon begravdes dagen före julafton 1764. En modig kvinna, som vägrade gifta sig när hon inte längre ”hade någon håg” trots att hon både varit i säng med drängen Nils Carlsson och tagit emot ett antal trolovningsgåvor, och trots att hon utsattes för påtryckningar genom att bli stämd inför tinget.

Historien om Maria Andersson som vägrade gifta sig med drängen Nils Carlsson sattes upp som teater ”Grönhults Gästgiveri” – på Blackstad bygdegård våren 2004. Christer Warfvinge hade skrivit manus. Lokala talanger från Blackstad spelade de 16 roller som fanns i pjäsen. Kyrkoherde Claes-Göran Thorell spelade kyrkoherde Lars Arenander.

Maria Andersdotter och hennes son Per var min farmor Dagmars anmoder och anfader. Foto nedan: Wråstugan, Västerviks Museum. Privat bild.

Publicerat i Blackstad, Krögare och gästgivare, Odensvi, Släkten Olofsson | Kommentarer inaktiverade

Sjöräddningssällskapet – En nattvaktstjänst i storm vid ett strandat fartyg vid Öland 1913

Postat den 30 december, 2013 av Carina

”I tisdags kväll strandade som bekant skonaren »Ruth» från Halmstad utanför Kastlösa på Öland. Styrmannen och en af besättningskarlarna gingo i skeppsbåten för att påkalla hjälp från land.Vinden friskade emellertid under tiden till storm, hvarföre all förbindelse med fartyget omöjliggjordes.

Då man hyste oro för de ombordvarandes öde om fartyget under natten skulle slås i spillror af den svåra sjön, telefonerades till Grönhögens Lifräddningsstation efter lifbåten, och inom kort var denna vid strandningsstället.

Sekreteraren i Sv. Sällskapet för räddning af skeppsbrutna skrifver härom: Kaptenen — som synbarligen är af den gamla hedervärda åsikten, att en god sjöman ej bör lämna sitt fartyg förrän allt hopp om dess räddning är ute — ville emellertid ej gå i lifbåten med den öfriga besättningen så länge fartyget höll samman, men ville ej heller att lifbåten skulle öfvergifva dem. »Drottning Viktorias» präktiga besättning beslöt då att genomkämpa natten därute bland storm och bränningar tillsammans med de skeppsbrutne.

Fastän läck, höll skutan dock samman, och då stormen påföljande morgon bedarrade, kunde en bärgningsångare draga henne flott. En del af lifbåtsmanskapet gick därefter ombord i »Ruth» för att hjälpa till vid pumpningen, hvarpå fartyget af bärgningsångaren bogserades till Kalmar under konvoj af lifbåten. Det är nu nionde gången i år som denna lifbåt är i verksamhet.

Hade vi många sådana, skulle våra sjömän besparas månget lidande. »Drottning Viktoria» är en af Svenska sällskapets för räddning af skeppsbrutnes präktiga motorlifbåtar. Som sällskapet är uteslutande beroende på allmänhetens offervillighet för att kunna fullfölja sitt behjärtansvärda arbete att förse våra kuster med tillförlitligt räddningsmateriel, riktas en enträgen uppmaning till en hvar att ekonomiskt stödja detsamma genom medlemsskap eller tillfälliga bidrag och donationer. Tidningen Kalmar 13/12 1913. Från Digitaliserade svenska dagstidningar.

”Sjöräddningssällskapet, egentligen Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (SSRS) är en svensk frivillig-organisation grundad 1907 som arbetar med sjöräddning runt Sveriges kuster och sjöar. Organisationen är helt ideell och finansieras av donationer och medlems-avgifter samt ersättning för beställningsuppdrag. Sällskapet driver 67 sjöräddningsstationer och har över 160 fartyg bemannade med 1800 frivilliga. Av dem har cirka 300 jour och ska kunna rycka ut inom 15 minuter. Sjöräddningssällskapet ingår genom ett avtal med Sjöfartsverket som en del i den svenska organiserade sjöräddningen”

Text från Wikipedia.

Bli medlem i Sjöräddningssällskapet –

läs mera genom att klicka på länken ovan.

Publicerat i Båtar och skärgård, Sjöfolk | Kommentarer inaktiverade

”Staffans bulle” på Annandag Juls morgon – karlarna gick upp i svinottan och bjöd på glögg

Postat den 26 december, 2013 av Carina

I min släkt finns ett hemligt familjerecept på glögg, som härstammar från skräddaren och kronofjärdingsmannen Carl Johan Oscar Johansson i Lidhem, Odensvi, född 1849.

Receptet innehåller torkad frukt, men mest fina katrinplommon, kärnrussin, sötmandel och diverse glöggkryddor. Glöggen ska bryggas en vecka före julafton. På julafton kan andra satsen för nyår sättas.

Glöggen ska serveras bl a på Annandag Juls morgon – i svinottan till ”Staffans Bulle”, har Yngve Teurneau, sonson till fjärdingsman, skrivit längst ner på receptet.

”Fjärsman” Johanssons son Algot Teurneau berättade för sina barn att husbonn på gården gick upp tidigt på Annandagen och gjorde smörgåsar med julens mat som pålägg som lindades in i något och sedan kastades in till alla och envar som jobbade på gården. Till drängar och pigor och även till familjen. Algot gjorde Staffansbullar till sin fru Asta och alla barnen. Traditionen med ”Staffansbullar” levde kvar på in 1960-talet bland Algot och Astas barn och barnbarn. Ovan: Lidhem i Odensvi.

Staffans Bulle var en sed i en del socknar i Tjust, som kunde se lite olika ut på olika platser. På vissa håll skulle karlarna gå upp i svinottan, mycket tidigare än kvinnorna som fick ligga kvar och bli serverade glögg, bröd och sovel på sängen.

________________________________________________________________

Det förekom också att karlarna, bärande med sig en kittel med glögg, gick runt i varandras gårdar och sjöng tex Staffansvisan och bjöd på glögg och bjöd (eller blev bjudna ?) på ”Staffans Bulle ” – smörgås med sovel från julbordet.

Stämningen blev allt högre vart efter morgonen och rundvandringen led, får man förmoda.

______________________________________________________________

Jag har googlat på ”Staffans bulle” men seden verkar bortglömd. Och kanske har det mera med bolle = skål (med brännvin ) att göra än med bullar.

”Staffans bulle, staffansbulle; jfr STAFFANS-BUL LE anm. Han geck till hwarje dör. Han ropar: Staphas bulle. / Och hwart han då tog wäg man honom fägna skulle, / Med brännwin, bröd och ost. LIVIN Kyrk. 115 (1781); möjl. ssg. Med hes och bruten röst wår Eric gaf till swar: / Up, Staphas bulle! up, god morgon Mor och Far. Därs. ; möjl. ssg.

STAFFANS-BULLE. bulle bakad till gille på annandag jul l. till staffansridning o. d.; äv. om gille annandag jul; jfr staffan a β. ALDÉN Getapul. 130 (1883). CELANDER NordJul 1: 281 1928; om gille, från Norrl.). Anm. Sannol. har ordet urspr. betecknat en skål (jfr bolle, sbst.¹) brännvin, given ss. traktering l. bidrag till staffansgille.” Text från källan: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=2/23/154.html

Peter Sigfridsson skriver också om seden ”Staffans Bulle” i Tjust i Wåra Rötter, Tjust Släktforskarförenings tidning nr 4/2003. Klicka och ladda ner tidningen som pdf-fil.

Publicerat i Odensvi, Seder och bruk, Släkten Teurneau, Tjust | Kommentarer inaktiverade

Julotta i S:ta Gertruds kyrka

Postat den 25 december, 2013 av Carina

Idag hände något ovanligt i Västervik – det var julotta i S:ta Gertruds kyrka – Västerviks gamla medeltida kyrka. Den brukar vara stängd under vintern, men i år är den öppen pga reparationer i S:t Petri kyrka.

När Erik av Pommern flyttade Västerviks stad från Gamleby till nuvarande plats invid Stegeholms slott, gav han staden ett nytt privilegiebrev 1433 där han bland annat gav ett års skattefrihet för byggande av denna kyrka. Den blev färdig i slutet av 1450-talet och bestod då av koret med sakristia och långhuset fram till pelarparet närmast orgelläktaren. Det var en stor kyrka för en liten stad, men det var status för städer att ha stora och fina kyrkor så man tog till ordentligt. Det dröjde 200 år innan staden vuxit ur kostymen och måste bygga till kyrkan.

En enda medeltida ingång är bevarad, nämligen koringången.

Dörren tillkom antagligen efter en brand 1612. Andra ursprungliga ingångar har byggts bort.

Först byggdes tornet omkring 1670 och försågs med en hög, smal spira. När man delvis rev kyrkans gavelmur för att utöka kyrko-rummet med tornets bottenvåning, kom berget i dagen och i en kyrkbänk kan man sitta med fötterna på hälleberget, ett bevis på att S:ta Gertruds kyrka inte är byggd på lösan sand.

År 1677 brann staden åter ner i samband med danskbesök. Kyrkan skonades den gången men slottet förstördes och blev ruin. Staden byggdes däremot snabbt upp och har ej sedan dess varit utsatt för total-förstörelse.

Det följande seklet var expansivt för Västerviks del och det återspeglas även i kyrkans bebyggelsehistoria. Under 1730-talet måste man bygga till kyrkan. Norra tvärskeppet tillkom. Man fick hämta tegel från slottsruinen till bygget, i övrigt är S:ta Gertruds kyrka en gråstenskyrka.

Altarbilden av hovbildhuggare Burchart Precht tillkom ett par år före 1700 och räknas som kyrkans förnämsta prydnad. Den föreställer Kristus som smärtomannen, d.v.s., soldaterna som skulle korsfästa Jesus roade sig med att först göra honom till narrkonung med bland annat krona av törne och spira av ett rör och denna spira slog de i huvudet på narrkonungen.

Konstnären har som rör valt ett vassrör, närmare bestämt kaveldun, och kanske menar Precht att det är den kavelliknande blomställningen på vassröret, som får symbolisera det rör, som soldaterna slog i huvudet på Jesus, kaveln kan ju som bekant alternativt användas på det sättet till skillnad från ett vassrör. Precht var gift med en västerviksflicka, och utan den alliansen torde Västervik inte ha blivit begåvad med detta konstverk.

Dopfuntens kuppa är det enda lösa inventariet från medeltiden och det enda bevarade från tiden före branden 1612. Foten är från 1941.

Nuvarande predikstol är från 1743. Den gamla såldes till Frödinge kyrka, där den alltjämt är i bruk. Den nya är ett verk av Niclas Österbom från Norrköping, lärjunge till Burchard Precht, vars barockstil han fortsatte att arbeta i. När Österbom var färdig med predikstolen och orgelfasaden, som också kom på hans lott, begav han sig till Linköping och gjorde predikstolen och fasaden till läktarorgeln i Linköpings domkyrka; predikstolen är till stora delar en replik av den i Västervik, fast större och förgylld.

De gamla kyrkbänkarna byttes 1748 ut mot nya som fortfarande är i bruk i oförändrat skick. När de tillkom var det obligatorisk närvaro i kyrkan, om man inte hade laga förfall, vilket betydde att det var fullsatt på söndagarna. Man måste utnyttja alla möjligheter att skaffa platser, vilket man kan finna närmast häpnadsväckande exempel på. Se till exempel kolonn och pelare på södra manssidan! Mellan altaret och predikstolen finns så kallade vändbänkar så att man även där skall kunna sitta vänd mot predikstolen, när prästen predikar.(bilderna visar keruber snidade av Niclas Österbom)

De utfällbara pallar, som man kan se i mittgången på manssidan, var ursprungligen 15 stycken. Vilka de var avsedda för finns ingen uppgift om, men det bör ha gällt kuskar. Ett 15-tal perifert boende familjer kan ha tagit häst och vagn till kyrkan, och utnyttjade kusken pallen kunde han vid gudstjänstens slut komma ut före de andra och spänna för. Varje familj var anvisad bänk och fick betala en slant som hyra för ett år i taget. Namnen på vilka familjer, som hyrde viss bänk kan fortfarande spåras på bänkarna.

1743 bygger den kände orgelbyggaren Jonas Wistenius från Linköping en piporgel på läktaren. Kontrakt upprättas på 17 stämmor, men utökas under arbetets gång till 20 stämmor fördelade på en manual och pedal. Enligt kontraktet skall 6 metallstämmor från den tidigare tyska orgeln användas. Manualen får svarta undertangenter. Orgelfasaden, liksom den tidigare förfärdigade predikstolen, utförs av bildhuggare Niclas Österbom, Norrköping. Wisteniusorgeln anses vara en av Sveriges finaste barockorglar.

Bilderna tagna i samband med Julottan 2013.

1762 hade blixten drabbat kyrkan under pågående gudstjänst, dödat orgel-tramparen, skadat orgeln och ramponerat tornspiran. Det dröjde in på 1780-talet innan orgeln blev restaurerad av Pehr Schiörlin, en lärjunge till Jonas Wistenius, samt tornspiran ersatt av huv med lanternin.

Arkitekt var Carl Fredrik Adelcrantz, en av landets förnämsta, och den ende arkitekt som satt sin prägel på S:ta Gertruds kyrka; den är annars ett byggnadsverk helt av provinsiella snickare och stenarbetare.

Med Adlerceantz tornhuv hade S:ta Gertruds kyrkobyggnad i huvudsak nått sin slutliga form.

Texten ovan från Wikipedia.

”Det är ett under att S:ta Gertruds kyrka ännu står kvar. Redan år 1805, vid en biskopsvisitation, ville biskopen i Linköping Jacob Axel Lindblom, då nyligen utnämnd till ärkebiskop, riva den gamla kyrkan och istället bygga en ny på samma plats. Den gamla kyrkan saknade värdigt utseende, smak och rymlighet, som husets ändamål krävde. Biskopen uppmanande dessutom församlingen att inte underhålla kyrkan utan att istället samla in pengar till en ny kyrka. Men Västerviksborna gjorde motstånd i 100 år till.”

Texten från den fina boken Kyrkorna i Tjust av Leif Rosenblad.

S:ta Gertruds kyrka avkristnades när den nybyggda S:t Petri kyrka invigdes 1905, och användes till sädesmagasin. Tursamt nog revs den inte, och snart började man arbeta för att kyrkan skulle återinvigas, vilket skedde 1933, i samband med att Västervik fyllde 500 år. Tack vare det kan vi gå till julotta i en kyrka som varit i bruk i över 500 år.

Publicerat i Kyrkor, Västervik | Kommentarer inaktiverade