Ryttaren Johan Danielsson Lind föddes 1719 i Perstorp, Blackstad socken. Han var son till ryttaren Daniel Svensson Lind och Ingegerd Eliasdotter. 1740 finns han med i mantalslängden för Blackstad som dräng på Dövestad hos W.Fr Gyllencasiet, vilket borde vara välborna fru Helena Gyllencaschett, gift 1727 med Ryttmästaren vid Västgöta tremänningsregemente Erik Georg von Stierncreutz död 1733. Helena Gyllencaschett fick Dövestad i morgongåva. Hon dog barnlös.
1741 hittar vi Johan Lind i Generalmönsterrullan för Tjust kompani av Östgöta kavalleriregemente. Han var då ogift. Han gifte sig 1742 med Sara Arvidsdotter. De fick barnen Sven född 1745, Arvid född 1747, Catharina född 1751, Erik född 1754, Ingiärd född 1756. Johan Lind blev kvar som soldat i Östgöta kavelleri-regemente till sin död av ”håll och stygn” i Perstorp 1782 ”Karlen död 22 juni 1782” står det i 1785 års generalmönsterrulla för Tjust kompani. Han hade då varit ryttare i över 40 år. Han efterträddes 16 september samma år av 22-årige Sven Hercules. Johan Linds häst var då 20 år gammal och ”kasserades”.
Hustrun Sara dog 1793 ”av ålderdom”. De båda var anfäder till min farfars far Gustaf Andersson.
Ovan polska ryttare från 1809. Bild Wikipedia.
”Östgöta kavalleriregementet har sitt ursprung från den rytterifana som sattes upp i Östergötland på 1550-talet. I 1634-års regeringsform benämns regementet som ”Östergötlands och Södermanlands ryttare”. Senare benämnt Östgöta kavalleriregemente. Dess kompanier var: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Vadstena kompani, Vifolka kompani, Skänninge kompani, Västanstångs kompani och Tjust kompani.” Det ingick 125 ryttare i varje kompani. På hemsidan Linköpings historia kan du läsa om det östgötska försvaret och se bilder på en livgrenadjärsuniform. Här kan du se en fin bild på Östgöta kavalleriregementes fana.
”Ryttarnas uniformer såg ungefär ut som uniformerna för fotfolket, men i de flesta fall med blå uppslag och mässingsknappar. Under den blå klädesuniformen bar många ett kyller av älgskinn eller kamisol (skinnväst) av bock- eller renskinn som skulle räcka till knäs , skinnbyxor av älg-, ren- eller bockskinn och vit skjorta av linne med snören i armar och hals. Ryttarna växlande mellan karpuser och goda svarta hattar (uppvikt eller trekantig). I ryttarmunderingen ingick dessutom en slängkappa med två mässingsspännen och en halsduk (svart eller vit).
På fötterna bar ryttarna ryssläderstövlar eller kragstövlar av smorläder med sporrar. Innanför stövlarna bars ullstrumpor och utanpå dessa ytterligare en så kallad stövelstrumpa av lärft som skyddade strumpan av ull… Handskarna hade kragar av fem millimeter tjockt sämskat älgskinn med bock- eller renskinnsgrepp. Utrustning som ryttarna själva fick anskaffa extra var: en skjorta, en halsduk, en bröstlapp, ett par strumpor, ett par skor med spännen, en nattmössa och en kam med foder. Som skydd kunde ryttarna bära ett harnesk utanpå kyllret.
Det karolinska kavalleriets ryttare var, enligt Karl XI:s exercisreglemente 1695, beväpnat med en seriebeställd värja från Vira bruk. Värjan bars i ett gehäng av sämskat älgskinn eller buffelhud med en bronssölja. Karbinen med en tillhörig spännare hängde i en bred karbinrem av sämskat älgskinn med mässingssölja och en god stark karbinhake över vänster axel och de två hjullås eller flintlåspistolerna var nedstuckna i pistolstrumpor av kläde, som i sin tur var nedstuckna i starka hölster med smorläderskappor framför den svarta sadeln. Över höger axel hängde ryttarens patronkök (kartuschväska) överklätt med sämskat älgskinn.
De karolinska hästarna var noterbara för sin goda kondition. Oftast var de relativt små och kraftiga….Hästarna skulle skötas om två gånger per dag. Innan de gick i strid vandes de vid kraftiga smällar av pistoler, vajande fanor, eld, trumpeter och trummor. Det krävdes många hästar i armén; i vissa lägen kunde antalet hästar vara lika stort som antalet soldater. Detta då de inte bara behövdes vid kavalleriet utan även hos trossen, vid infanteriet och artilleriet. Nya hästar behövdes hela tiden då det var hästarna som tog hårdast vid i slagen och då många dog vid marscher…
…Ryttarna red i ett pilformat kompani, som normalt räknade 125 hästar, uppställd enligt Karl XI:s exercisreglemente på tre led, tätt anslutna, med tätast möjliga anslutning mellan rotarna. Ryttmästaren hade sin plats i spetsen kompaniet, löjtnanten och kvartermästaren strax bakom. Standaret, vilket utgjorde den allmänna rättningspunkten, fördes av den andre kornetten som red i mitten av främsta ledet. Den äldste korpralen ställdes på högra flygeln, den andre vid standaret, den tredje på vänstra flygeln. Det svenska kavalleriet kom att använda den mycket framgångsrika taktiken att rida rakt på fienden med värjan, för att sedan använda handeldvapnen.” Text från Wikipedia