Idag hände något ovanligt i Västervik – det var julotta i S:ta Gertruds kyrka – Västerviks gamla medeltida kyrka. Den brukar vara stängd under vintern, men i år är den öppen pga reparationer i S:t Petri kyrka.
När Erik av Pommern flyttade Västerviks stad från Gamleby till nuvarande plats invid Stegeholms slott, gav han staden ett nytt privilegiebrev 1433 där han bland annat gav ett års skattefrihet för byggande av denna kyrka. Den blev färdig i slutet av 1450-talet och bestod då av koret med sakristia och långhuset fram till pelarparet närmast orgelläktaren. Det var en stor kyrka för en liten stad, men det var status för städer att ha stora och fina kyrkor så man tog till ordentligt. Det dröjde 200 år innan staden vuxit ur kostymen och måste bygga till kyrkan.
En enda medeltida ingång är bevarad, nämligen koringången.
Dörren tillkom antagligen efter en brand 1612. Andra ursprungliga ingångar har byggts bort.
Först byggdes tornet omkring 1670 och försågs med en hög, smal spira. När man delvis rev kyrkans gavelmur för att utöka kyrko-rummet med tornets bottenvåning, kom berget i dagen och i en kyrkbänk kan man sitta med fötterna på hälleberget, ett bevis på att S:ta Gertruds kyrka inte är byggd på lösan sand.
År 1677 brann staden åter ner i samband med danskbesök. Kyrkan skonades den gången men slottet förstördes och blev ruin. Staden byggdes däremot snabbt upp och har ej sedan dess varit utsatt för total-förstörelse.
Det följande seklet var expansivt för Västerviks del och det återspeglas även i kyrkans bebyggelsehistoria. Under 1730-talet måste man bygga till kyrkan. Norra tvärskeppet tillkom. Man fick hämta tegel från slottsruinen till bygget, i övrigt är S:ta Gertruds kyrka en gråstenskyrka.
Altarbilden av hovbildhuggare Burchart Precht tillkom ett par år före 1700 och räknas som kyrkans förnämsta prydnad. Den föreställer Kristus som smärtomannen, d.v.s., soldaterna som skulle korsfästa Jesus roade sig med att först göra honom till narrkonung med bland annat krona av törne och spira av ett rör och denna spira slog de i huvudet på narrkonungen.
Konstnären har som rör valt ett vassrör, närmare bestämt kaveldun, och kanske menar Precht att det är den kavelliknande blomställningen på vassröret, som får symbolisera det rör, som soldaterna slog i huvudet på Jesus, kaveln kan ju som bekant alternativt användas på det sättet till skillnad från ett vassrör. Precht var gift med en västerviksflicka, och utan den alliansen torde Västervik inte ha blivit begåvad med detta konstverk.
Dopfuntens kuppa är det enda lösa inventariet från medeltiden och det enda bevarade från tiden före branden 1612. Foten är från 1941.
Nuvarande predikstol är från 1743. Den gamla såldes till Frödinge kyrka, där den alltjämt är i bruk. Den nya är ett verk av Niclas Österbom från Norrköping, lärjunge till Burchard Precht, vars barockstil han fortsatte att arbeta i. När Österbom var färdig med predikstolen och orgelfasaden, som också kom på hans lott, begav han sig till Linköping och gjorde predikstolen och fasaden till läktarorgeln i Linköpings domkyrka; predikstolen är till stora delar en replik av den i Västervik, fast större och förgylld.
De gamla kyrkbänkarna byttes 1748 ut mot nya som fortfarande är i bruk i oförändrat skick. När de tillkom var det obligatorisk närvaro i kyrkan, om man inte hade laga förfall, vilket betydde att det var fullsatt på söndagarna. Man måste utnyttja alla möjligheter att skaffa platser, vilket man kan finna närmast häpnadsväckande exempel på. Se till exempel kolonn och pelare på södra manssidan! Mellan altaret och predikstolen finns så kallade vändbänkar så att man även där skall kunna sitta vänd mot predikstolen, när prästen predikar.(bilderna visar keruber snidade av Niclas Österbom)
De utfällbara pallar, som man kan se i mittgången på manssidan, var ursprungligen 15 stycken. Vilka de var avsedda för finns ingen uppgift om, men det bör ha gällt kuskar. Ett 15-tal perifert boende familjer kan ha tagit häst och vagn till kyrkan, och utnyttjade kusken pallen kunde han vid gudstjänstens slut komma ut före de andra och spänna för. Varje familj var anvisad bänk och fick betala en slant som hyra för ett år i taget. Namnen på vilka familjer, som hyrde viss bänk kan fortfarande spåras på bänkarna.
1743 bygger den kände orgelbyggaren Jonas Wistenius från Linköping en piporgel på läktaren. Kontrakt upprättas på 17 stämmor, men utökas under arbetets gång till 20 stämmor fördelade på en manual och pedal. Enligt kontraktet skall 6 metallstämmor från den tidigare tyska orgeln användas. Manualen får svarta undertangenter. Orgelfasaden, liksom den tidigare förfärdigade predikstolen, utförs av bildhuggare Niclas Österbom, Norrköping. Wisteniusorgeln anses vara en av Sveriges finaste barockorglar.
Bilderna tagna i samband med Julottan 2013.
1762 hade blixten drabbat kyrkan under pågående gudstjänst, dödat orgel-tramparen, skadat orgeln och ramponerat tornspiran. Det dröjde in på 1780-talet innan orgeln blev restaurerad av Pehr Schiörlin, en lärjunge till Jonas Wistenius, samt tornspiran ersatt av huv med lanternin.
Arkitekt var Carl Fredrik Adelcrantz, en av landets förnämsta, och den ende arkitekt som satt sin prägel på S:ta Gertruds kyrka; den är annars ett byggnadsverk helt av provinsiella snickare och stenarbetare.
Med Adlerceantz tornhuv hade S:ta Gertruds kyrkobyggnad i huvudsak nått sin slutliga form.
Texten ovan från Wikipedia.
”Det är ett under att S:ta Gertruds kyrka ännu står kvar. Redan år 1805, vid en biskopsvisitation, ville biskopen i Linköping Jacob Axel Lindblom, då nyligen utnämnd till ärkebiskop, riva den gamla kyrkan och istället bygga en ny på samma plats. Den gamla kyrkan saknade värdigt utseende, smak och rymlighet, som husets ändamål krävde. Biskopen uppmanande dessutom församlingen att inte underhålla kyrkan utan att istället samla in pengar till en ny kyrka. Men Västerviksborna gjorde motstånd i 100 år till.”
Texten från den fina boken Kyrkorna i Tjust av Leif Rosenblad.
S:ta Gertruds kyrka avkristnades när den nybyggda S:t Petri kyrka invigdes 1905, och användes till sädesmagasin. Tursamt nog revs den inte, och snart började man arbeta för att kyrkan skulle återinvigas, vilket skedde 1933, i samband med att Västervik fyllde 500 år. Tack vare det kan vi gå till julotta i en kyrka som varit i bruk i över 500 år.